Night Changes | f.s

21

"Lär mig vad kärlek är" säger jag och sätter mig ner på en av köksstolarna. Felix skrattar och sätter sig ner mittemot mig.

"Kärlek är kärlek" svarar han och jag suckar.

"Men vad är Kärlek då? Hur känner man? hur mår man? Hur reagerar man? Kan man får utslag?" frågar jag men han fortsätter att bara skratta. Han ställer sig upp från sin stol och går fram till mig, räcker mig min hand och drar upp mig från stolen.

"Man känner kärlek här" säger han och lägger sin hand mot mitt hjärta.

"Vadå? gör det ont?" frågar jag och han suckar.

"Nej, jag kan inte förklara, kanske gör det ont, det kanske svider, jag har ingen aning men det känns där" säger han och jag nickar.

"Kärlek är komplicerat" säger jag och pustar tungt ut när jag sätter mig ner igen.

"man måste bara känna sig trygg att släppa taget, våga känna de känslor och våga visa dom" säger han och jag nickar. Det är inte så enkelt, att bara öppna upp sig, du behöver en nyckel för att öppna en dagbok, du behöver en nyckel för att öppna en låst dörr, för att öppna ett låst kassavalv. Det är inte bara till att öppna något så skuddat. Det krävs mod och styrka, trygghet och tillit. Det är inte så lätt, tro mig. För i andras ögon är jag tjejen med ett hjärta av is, en själ lika kall som vinterns kyla. För jag vet inte vad kärlek är, jag kan inte hantera känslor, därför stänger jag dom ute, borta från mig. Det håller för tillfället, att leva som en vandrande sten, hård och kall. Men i längden, det håller inte. Jag kommer inte kunna hålla känslorna på avstånd, en dag kommer de välla över mig som en översvämning. det kommer knäcka mig, slipa ner mig. Jag önskar känslor inte var så svårt, jag önskar det inte gjorde så ont. Jag kan spela, låtsas jag har känslor jag aldrig haft tidigare, allt för att få folk att tro annat om mig.

Jag vill känna äkta känslor.