Night Changes | f.s

23

"Det handlar inte om det, det handlar om att berätta. Jag vill veta om du gillar mig, om det är ömsesidigt. För ibland känns det som det bara är från mitt håll och att jag aldrig får något tillbaka. Ett förhållande handlar om att kunna ge och ta, dela." säger han och tårarna stiger i mina ögon. Jag kunde inte hindra dom, för det han sa var sant, och jag visste att jag egentligen ville, ville ge tillbaka, men jag kunde inte.

Han kollade mig obehagligt djupt i ögonen, så djupt att jag började fundera på om jag snart skulle bli förblindad.

"Gillar du mig eller inte Wilma?" frågar han lugnt, nästan för lugnt. Jag får inte fram ett or, kanske för att jag är obekväm i situationen eller för att jag inte kan svaret. Vi stod helt stilla, helt tysta. Hans blick fortsatte gräva sig djupare i mina ögon, sekunderna kändes som timmar, jag vet inte hur länge vi stod där helt tysta. Till sist suckade han och vände ner blicken i marken innan han vände sig om och gick iväg, bort från mig. Paniken steg, snabbare än andningen på en otränad hund med andningsproblem. Vad skulle jag göra? vad skulle jag säga? vad i helvete skulle jag känna? Aldrig någonsin har jag känt såhär, som om hela världen rasar över mig. Efter att ha stått och velat med mig själv i evigheter skiter jag i att lyssna på min hjärna och istället på hjärtat, jag vet inte hur, men på något sätt tog hjärtats känslor över. Jag började springa, åt samma håll som Felix tagit. Jag kollade mig hela tiden omkring, vart kunde han gått? Jag sprang in i köket, ingen Felix. Ut på altanen, ingen Felix. Till sist sprang jag ut, jag såg honom gå iväg, ner mot gatan, han gick långsamt och med mina länga steg var jag snart ikapp honom. Jag tog tag i hans arm och han kollade frågande bak på mig. Utan att tänka, utan att låta honom reagera tryckte jag hårt läpparna mot hans. Jag slöt ögonen, jag ville inte se hans reaktion, jag ville bara leva i nuet. Men han besvarade kyssen, tog ett stabilt tag om min svank och jag flätade ihop hans lediga hand med min. När luften inom mig tog slut backade jag ett så pass kort steg att jag fortfarande var i hans grepp.

"jag älskar dig Felix, oavsett hur svårt jag har med att visa eller förklara känslor så älskar jag dig. Det låter idiotiskt i mitt huvud, hur man kan älska någon så. Men jag gör det, hur jävla mycket som helst!" säger jag snabbt och han ler smått.

"Jag älskar dig med Wilma, och du beskrev precis dina känslor och lät dom visas" sa han innan han pressade sina läppar mot mina igen. Även om det kändes ovant, konstigt, så gillade jag det. Det var de där busiga små fjärilarna i min mage som fick det att pirra i magen.