Night Changes | f.s

35

utanför fönstret på den aningen stora fönsterbrädan sitter han, på den aningen stora fönsterbrädan sitter Felix.

Länge kollade jag bara på honom, han satt där, kollade på mig med bedjande blick. Han väntade på mig, på att jag skulle släppa in honom. Efter en lång stund skakade jag på huvudet, jag kunde se hur hans bröstkorg reste sig i samband med att han tog ett djupt andetag, och hur den senare sjönk ihop med sucken jag bara kunde tyda utifrån hans läppar. Han lutade väntande huvudet bakåt med blicken upp i den stjärnklara himlen. Jag väntade på att han skulle tröttna och hoppa ner, gå hem och lämna mig. Men samtidigt visste jag mycket väl om att han inte skulle röra sig därifrån förens jag öppnat fönstret och släppt in honom. Jag pausade filmen, kollade ännu en gång på Felix, han kollade på mig, bedjande och väntande. Jag stängde ner locket på datorn och reste mig långsamt upp ur sängen, långsamt tog jag mig över golvet, bort mot fönstret. Han satt kvar och följde mig med blicken utan förhoppning och förväntan.
Jag stannar framför fönstret och kollar djupt in i hans känslodöda ögon, jag hade kunnat stirra mig blind i hans ögon, det kommer jag alltid göra, oavsett vad. Efter ett tag bryter han vår ögonkontakt med att snabbt skicka en blick mot handtaget på fönstret och jag nickar försiktigt innan jag sätter handen runt handtaget och lyfter det uppåt, drar det åt sidan och Felix flyttar bena in till mitt rum. När han lämnat fönsterkarmen stänger jag fönstret igen och vänder mig mot honom.

"Förlåt" säger han lågt. Det var det första han sa, förlåt, med all förlåtelse han kunde få fram. Tillslut kunde jag inte längre kolla på honom, så jag sänkte blicken till golvet, såg hur konturerna i golvet syntes även om rummet var nedsläckt. Jag visste inte vad jag skulle svara, förlåta honom? Smälla till honom? Men samtidigt hade jag gjort det samma, jag hade vart lika dum som han. Skillnaden var bara den att Felix inte visste om mitt misstag.

"Jag vet att du såg Wilma, snälla förlåt mig. Det var fel, oavsett hur dumt och fel det var och oavsett om jag var påverkad av alkoholen så ber jag dig, snälla förlåt" säger han och jag nickar.

"Du är förlåten, Felix alla gör misstag och även så vi, ditt misstag är förlåtet, förlåter du mitt?" Säger jag svagt och han höjer frågande på ögonbrynet.

"Vad har du gjort?" Frågar han och jag suckar.

"Samma som du, förlåt" mumlar jag och sänker blicken till marken.

"Jag förlåter dig" jag kollade upp, såg hans glittrande ögon och de rosa flammande kinderna precis ovanför mina egna och nickade sakta. "Vi glömmer det" flinar han smått och jag ler, nickar ännu en gång innan han försiktigt lyfter mitt huvud närmare sitt. "Vi glömmer det" upprepar han innan han försiktigt pressar sina läppar mot mina. Aldrig har hans rörelser gjort mig så knäsvag som nu, aldrig har han fått mig att vilja ha mer som nu. Handen han inte har kupat runt min käke drar han löst och försiktigt upp för min sida och gör att håret på armarna reser sig av rent behag. Mina händer letar sig upp till hans nackhår när han lämnar mina läppar och kysser sig ner för min hals och jag skippar smått efter andan. Han vände mig om, bort från fönstret och längre in i mitt rum, långsamt backade han mig mot sängkanten och stressat tryckte jag bort hans ansikte från mitt.

"Jag är försiktig, jag lovar" säger han lugnt och drar en försiktig hand över min kind. Jag nickar, utan att egentligen veta vad jag svarar ja på och låter hans läppar angripa mina i hungriga, intensiva rörelser innan dom snart lämnar mina igen och jag faller ner i sängen bakom mig. Snabbt drar han av sig sin tröja och lägger sig försiktigt över mig och angriper denna gång min hals med intensiva kyssar.

"Wilma" säger han efter ett tag och reser sig upp en bit så hans ögon kollar djupt in i mina.

"Mmm" mumlar jag svagt.

"Jag älskar dig"

----
2017 ♡