Night Changes | f.s

43

...Wilmas Perspektiv...

huvudet dunkar när jag öppnar ögonen, det dunkar som om mitt huvud använts som trumma. Ljuset från fönstret gör att huvudvärken ökar. Jag sluter snabbt ögonen igen och drar täcket över huvudet. Just nu vill jag bara ligga kvar här, under mitt täcke och låta huvudverken rinna av mig. Men jag hinner inte somna om, knappt hinner jag sluta ögonen igen innan pappa ropar mitt namn.

"ja?" svarar jag och drar bort täcket från ansiktet, han kommer upp för trappan och ställer sig i dörrkarmen till mitt rum.

"Jag har ett glas vatten med mig, får jag komma in?" försöker han och ler snett. Jag nickar och sätter mig upp i sängen. Han ställer vattnet på nattygsbordet bredvid min väckarklocka. Den visar 10.46 men den är inte omställd sedan tiden ändrades så i själva verket är klockan 11.46.

"Jag har pratat med mamma..." börjar han och helt plötsligt gjorde det extra ont i huvudet. "Och vi har kommit fram till att det inte riktigt funkar längre, du kan inte festa så som du gör, särskilt inte på det sättet du gjort de senaste veckorna, det håller inte. Snart gör du något du kommer ångra igen, och denna gången kan du komma lindrigt undan men...."

" vänta, vad har jag gjort?" jag avbryter honom plötsligt. Min gårdag är rätt suddig, alla händelser som skedde under gårdagen är som en nymålad tavla någon satt handen på och dragit, förstört hela motivet, gjort så ingen kan tyda vad den egentligen ska föreställa.

"Du får prata med din mamma om det, hon kan förklara mer exakt" säger han och klämmer fram ett leende innan han klappar mig några gånger på benet och reser sig upp för att gå, lämnar mig kvar som ett stort frågetecken. Jag börjar leta efter telefonen, den ligger inte någonstans i sängen, inte heller på nattygsbordet och inte på golvet rumt omkring sängen. Jag reser mig ur sängen och rotar igenom alla fickor på mina kläder, men ingen telefon. Till slut hittar jag den på sminkbordet under en handduk. Mobilen är het död så jag sätter den på laddning och går ner för att äta frukost. Egentligen ska jag vara hos mamma, men jag måste ha gått till pappa efter festen igår av ren vana.

När jag ätit frukost går jag tillbaka upp på mitt rum, telefonen har vaknat till liv igen och jobbar starkt med att fylla på batteriet. Jag väljer att ta en dusch under tiden, duscha av mig all svett från igår, tvätta bort illamåendet och huvudvärken. En lång svalkande dusch senare står jag med den vita handduken virad runt kroppen och kollar på min telefon. mamma har inte sms:at något, varken Max eller Wiktor heller, vilket förvånar mig. 

Wilma: Pappa sa jag skulle prata med dig

Mamma: Ja, men jag skulle rådvisa dig till att prata med Wiktor eller Max.

Wilma: okej

fan, vad kan jag ha gjort? jag har smått panik, det värsta jag vet är när man verkligen inte har en aning om vad man gjort och alla säger att man gjorde något dumt.

Wilma: vad gjorde jag igår?

Wiktor (bror): Du var på fest

Wilma: jo, men vad gjorde jag för fel.

Wiktor (bror): Du sa till Max när han försökte hämta hem dig från festen att mamma inte var hans mamma och att hans mamma satt inne.

Wilma: helvete

idiot, idiot är allt jag är. Hur fan ska jag kunna fixa det här? Jag vet redan att Max tycker det är jobbigt med hans genetiska mamma, jag om någon borde veta att det är det värsta jag skulle kunna göra mot honom, trycka honom ännu längre ner i jorden.

Wilma: Förlåt Maxii, snälla. Jag menade inget jag sa.
Läst: 12.03

Jag suckar och stänger ner telefonen, det är ingen idé att försöka nå honom genom sms, jag har redan sumpat det.

Wilma: är Max hemma?

Mamma: Nej, han är hos Love.

Fine, ännu ett problem i gröten. Det enda som existerar i mitt liv just nu är problem, problem som jag själv skapat och som jag själv är illa tvungen till att lösa. Jag drar på mig underkläder och slänger handduken på golvet innan jag drar på mig ett par svarta jeans och en tjocktröja med luva som jag drar över huvudet. Ett par skor på fötterna och jag är på väg hem till Love.Det tar inte speciellt lång tid att gå mellan pappa och Loves hus, en snabbare powerwalk så är man framme på en halvtimme. Jag tvekar några gånger på om jag ska knacka, innanför dörren finns inte bara problemet mellan mig och Max, utan även problemet mellan mig och Love, och just nu vet jag inte om jag är kapabel till att möta dem båda, min kropp är alldeles för instabil. men efter många argumentationer mellan mig själv lyfter jag knytnäven och slår den flera gånger mot dörren. Det hörs steg inifrån och hjärtat rusar upp i halsen när Love öppnar dörren och kollar frågande på mig.

"Wilma?" säger han kort, utan att en ända muskel i ansiktet rör på sig.

"Hej, är max här?" frågar jag och han vänder sig mot tv.rummet, kollar en längre stund innan han kollar tillbaka mot mig.

"nej" säger han kort och jag suckar, jag kan se honom i soffan bland de andra.

"Snälla Love, jag måste få prata med honom" ber jag och utan att röra en min fortsätter han kolla mot mig.

"Han vill inte" säger han och jag suckar ännu en gång.

"Men han har inget val, snälla, jag måste" ber jag ynkligt och för första gången suckar han, ett täcken på att han kan röra sina muskler.

"Max!" ropar han innan han kollar mot mig en sista gång innan han vänder sig om och går tillbaka till dem andra. Efter flera minuter kommer Max fram till dörren, han stannar meter innan dörren och kollar på mig på avstånd. Det är tyst från oss båda, jag tänker stressat ut vad jag ska säga samtidigt som han ser ut att tänka en kort tanke under samma tid som jag tänker tusen.

"förlåt" piper jag, det är allt jag får ur mig. Men det förlåtet innehåller så mycket mer än bara förlåt, det innehåller tusentals ord, hundratals meningar och miljontals känslor. Han kollar bara länge på mig, innan han öppnar munnen och svarar:

Stockholm <33
Tillsammans är vi starkast, glöm inte det <33