Night Changes | f.s

44

|||KOLLA IN MIN NYA BOK "MOONLIGHT" ÄR NI SÖTA, FINNS I MIN PROFIL <333|||

"förlåt" piper jag.

"var det din eller min mamma som tvingade dig till det här?" frågar han, känslokallt i tonen men meningen bakom orden är fyllt med känslor.

"Vår mamma" svarar jag och det rycker i hans mungipa innan han går fram till mig och lägger armarna om mig, jag kramar om honom tillbaka och sluter ögonen för en kort stund.

"Tack" mumlar han och jag drar ett djupt andetag innan jag andas ut all ångest och stress, min bror är den bästa. "vad ska du göra nu?" frågar han och backar bot från kramen.

"Jag har lite andra saker att fixa också, så det ska jag väl försöka ta tag i nu" svarar jag och rycker kort på axlarna, jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt, jag vet ingenting om hur det är eller vart vi är men det är vad jag ska ta reda på nu. Max nickar sammanbitet innan han säger okej och ler igen.

"Ring om det är något" förtydligar han innan han stänger dörren mellan oss. Jag går tillbaka hem, funderar över hur jag ska lösa allt med Felix. Hur känner jag egentligen för honom? Det känns som om vi aldrig fått en början, aldrig hunnit komma in i ett förhållande. Kanske är det värt det att ge honom om mig en ny chans, om han fortfarande vill precis lika mycket om jag. Hemma igen bytar jag om, tar en tjockare jacka och ett par bättre skor innan jag ger mig ut igen. När jag knackar på dörren till hans hem är det hans mamma som öppnar och ler mot mig.

"Hej! är Felix hemma?" frågar jag och hon skakar på huvudet.

"nej tyvärr, inte än, men han kommer nog om en timme, kom gärna tillbaka då" ler hon och jag nickar.

"okej, tack så mycket!" tackar jag innan jag går ut på gatan igen. Jag plockar upp telefonen men det är död, jag bestämmer mig för att vända hem, det finns inte så mycket annat för mig att göra. Jag vandrar gatan ner, sparkar på en sten och suckar då och då över hur liten jag känner mig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur det är mellan mig och Felix, allt med Max har gjort att jag kollat genom en tunnel, allt annat är svart. Det är så svårt att hålla huvudet högt. Men längst ner på gatan, utanför mataffären står ett gäng killar, och inte vilka killar som helst, det är Felix. Jag funderar på att gå fram, men osäkerheten på mig själv gör att jag vänder stegen åt ett annat håll.

"Wilma!" Jag kollar upp från backen och förvånas över att han ropar mitt namn. Jag höjer handen i en gest innan jag går mot dem.

"hej" ler jag kort när jag är dem närmare.

"Tjena, vad gör du här?" Frågar han och lägger armen om mina axlar och jag kan pusta ut.

"Är ute och går bara" svarar jag och hon nickar.

"Hälsa på mina vänner, det här är Omar och Ogge, Grabbar detta är Wilma, min Flickvän" presenterar Felix och jag anar att mina kinder hettar. Jag sträcker fram handen och hälsar på Omar som snabbt skakar min hand.

"Ogge" flinar Ogge och jag ler kort.

"Wilma" svarar jag honom innan jag snabbt släpper taget om hans hand.

"Känner ni varann?" frågar Felix förvånat och jag skakar på huvudet.

"Vi träffades på en fest här om helgen, då du var sjuk" berättar Ogge och jag nickar instämmande.

"Jaha, kul" säger Felix och där med avslutar det samtalet. Där efter flyter deras tidigare konversation på och jag står mestadels och bara lyssnar.

"Wilma, hänger du med hem? vi ska käka pizza" Felix kollar frågande på mig och jag nickar.

"gärna, om jag inte tränger mig på" svarar jag och han suckar kort.

"Det gör du aldrig" Där efter beställer vi Pizza, som vi hämtar på vägen hem till Felix, hemma hos honom tar vi plats i hans rum nere i källaren som är bland det större jag sätt, men det är både spelrum, sovrum och häng rum som han själv väljer att kalla ungkarlslyan. Vi äter Pizzan, skrattar och sitter uppe onödigt länge, och helt plötsligt känns alla mina problem så långt bort.
men dom slår mig snart i ansiktet ännu en gång. 

Glöm inte att kolla in Moonlight!!!

ily