Night Changes | f.s

39

"Kommer du hem i kväll?"

- Jag tror det.

"Bra, vi tänkte äta vid sju tiden"

- jag kommer vid fem.

"Va bra, hälsa pappa!"

- Det ska jag.

"bra, då ses vi sen, hejdå!"

-Hejdå!

Jag suckar lätt efter att ha lagt på samtalet med mamma, jag har legat ensam i min säng i snart två hela dagar, inte gjort något som helst mer än att tänka. Jag vet inte om det givit mig speciellt bra svar eller vägvisningar att ligga och tänka, egentligen har det mesta bara blivit mer komplicerat. Jag skulle ha behövt duscha för flera dagar sedan, men som tidigare sagt, sängen. Men efter många om och men, funderingar och velande reser jag mig ur sängen. Huset är tomt, det är bara jag och alla möbler. Det första jag rör mina fötter mot är kylen, någon typ av frukost skulle vara bra, eller Lunch kanske man ska säga. Snabbaste och enklaste är det bästa, fil och müsli och har man tur även någon frukt eller något bär som topping. Med en skål fil och ett glas vatten sätter jag mig tungt ner framför tvn. Jag känner mig deprimerad, inte ens svampbob gör mig det minsta gladare, mina mungipor har lutat ner åt hela tiden och ingenting har lyckas få dom att vända, inte ens rycka till. Jag gillar det inte, jag har alltid sett det mesta från den fina sidan, jag har fått saker som egentligen är trista att bli roliga, både för mig själv och för andra. Men just nu gör jag bara mig själv och andra på dåligt humör, jag som alltid spridit leenden och en bra känsla tidigare försämrar bara tillvaron, och även fast ingen har påpekat det än så känner jag det själv, hur stämningen hela tiden blir den sämre när jag är med, och jag hatar det. Kanske är det en anledning till att jag suttit som bakom lås och bom på mitt rum, för att mitt sällskap inte gör det bättre. Efter att ha tvingat i mig det mesta av filen ställer jag tillbaka skålen i köket för att sedan tvinga mig in i badrummet och in i duschen. Med blött hår och en handduk runt kroppen går jag tillbaka till mitt rum, jag klär på mig kläder och sätter mig ner framför sminkbordet, jag kollar mig länge i spegeln och suckar där efter innan jag vänder huvudet mot sängen där min telefon ligger, skärmen lyser upp av ett sms och jag sitter länge och funderar på om det är värt att resa sig upp och sen vad det var. Jag plockar upp telefonen och läser sms:et, om och om igen.

Felix: Vad är det som tynger ditt hjärta så?

Wilma: livet.

Jag stoppar telefonen i bakfickan på mina jeans när jag ser Wiktors bil köra upp på uppfarten. Jag plockar ihop mina grejer och går ner till Wiktor som sitter i bilen och väntar.

"Hej" säger han, utan att lyfta blicken ur telefonen när jag hoppar in.

"Hej" svarar jag snabbt. Han lägger ifrån sig telefonen och startar bilen igen. På vägen hem till mamma lyssnar vi på musiken som spelas från radion på hög volym och jag sitter med blicken ut genom fönstret hela vägen. Väl hemma hos mamma hälsar jag snabbt på mamma innan jag går upp på mitt rum. Telefonen har under hela bilresan hem vibrerat av sms, men jag har stått emot att kolla dom. Men när dörren till mitt rum är stängd låter jag meddelandena lysa upp. Jag skrollar igenom dom på låsskärmen, avsändarna är blandade, men alla meddelande är sammankopplade. Jag la allt mitt fokus på alla sms, jag märkte inte när William kom in på mitt rum, inte heller hur han stängt dörren efter sig.

"Wilma?" yttrar han och jag hoppar till av hans plötsliga ord.

"Va?" frågar jag förvirrat och kollar upp från telefonen.

"Hur är det?" frågar han, hans ögon glimtar lätt av medlidande men samtidigt av nyfikenhet.

"Det är bra, bara mycket i hjärnan" suckar jag och han nickar, även om han egentligen inte var nöjd med svaret.

"Mamma vill att du hjälper till att duka" säger han och jag nickar.

"Ja, jag kommer strax" svarar jag, och klämmer fram ett fakeat leende innan jag lägger blicken på telefonen igen. Jag hör honom sucka tyst innan han lämnar mig ensam igen. Utan att svara på sms:en lägger jag telefonen i sängen och går ner till mamma som står i köket och lagar mat.

"Wilma, va bra! kan du hjälpa Noah att duka?" jag nickar och letar med blicken efter Noah, men han syns inte till så jag letar mig bort mot hans rum, men han syns inte till där heller.

"Noah?!" ropar jag och strax brakar det till i vardagsrummet. "Vi ska duka" säger jag när han kommer fram till mig, en kort nickning är allt jag får som svar innan vi går till köket.

"Om du tar besticken så tar jag tallrikarna?" ger jag som förslag och han nickar, drar ut besticklådan och fyller händerna ned knivar och gafflar. Jag placerar ut en tallrik framför varje stol och Noah går efter och lägger en kniv och en gaffel på varsin sida om tallrikarna. Efter ett bra teamwork är bordet dukat med glas och servetter också.

"Vill du spela Wii med mig och Maximillian?" frågar Noah när vi båda två stor och stolt beundrar vårt arbete.

"Ja visst" svarar jag och följer efter honom till vardagsrummet. Maximillian sitter redan redo i soffan, jag sätter mig ner bredvid honom och han räcker mig en av kontrollerna. Vi spelar ända fram tills att ytterdörren öppnas och vi alla kollar dit av ren nyfikenhet. Men jag var nog den ända som inte sprack upp i ett stort leende när vi såg vem det var som kom in genom dörren, hoppandes på kryckor.

---

Glad alla ♡ dag! hoppas ni får en fin tisdag!

ily ♡