Night Changes | f.s

37

...Wilmas Perspektiv...

"Tror du verkligen det är en bra idé att jag följer med fram? dina bröder är inte speciellt glada i mig för tillfället" säger Felix aningen oroligt även fast han inte vill visa det.

"Hur som helst måste ni träffas, förr eller senare. Finns ingen anledning att dra ut på det" konstaterar jag och drar honom med mig bort mot tältet där Max cross står parkerad och resterande del av min familj står, Max med crosskläderna redo och de mindre står och kollar på när Max mekaniker grejer med crossen. Ethan är den första att lyfta blicken mot vårt håll, hans glada ansiktsuttryck förändras snabbt, inte synlig för andra men för mig. Hur mycket han egentligen vet om Felix har jag ingen aning om. Mamma är näst på tur att möta våra blickar, hon ler försiktigt innan hon vänder tillbaka blicken till Crossen. När Max senare lyfter blicken och vi nästan är framme är det som att jag aldrig skulle ha tagit med Felix.

"Vad gör han här?" är det första han frågar, och jag suckar tyst.

"Max...." börjar jag men han avbryter mig.

"Varför är han här" säger han ännu en gång, denna gång inte betonad som en fråga.

"Jag sa ju att det inte var någon bra ide" mumlar Felix och jag suckar, istället för att släppa taget om Felix hand som han försöker med håller jag i hans hand hårdare än innan.

"Detta är min pojkvän Felix" säger jag Max och Wiktor höjer frågande på ögonbrynen. Ethan rynkar pannan och mamma ler, som alltid.

"Det är han inte alls" konstaterar Max.

"Du måste fram till starten nu Max" säger hans tränare och det sista han ger mig innan han drar hjälmen över huvudet är en av de mörkaste och argaste blickar han någonsin givit mig. Han går fram till Crossen och leder den förbi oss, som om vi aldrig känt varandra. Jag flinar stort.

"Varför ler du som en idiot?" frågar Ethan och jag vänder blicken till honom.

"Han kommer vinna" svarar jag och William ler.

"Wilma kan sina knep" flinar han och jag nickar. Grejen är den att ilskan Max känner mot mig och Felix just nu kommer hjälpa honom under racet och ge honom extra energi.

"Han kan tacka mig senare" säger jag och mamma suckar lätt.

"Vi hoppas det går bra" säger hon och kastar upp Engla lite högre på sin höft och går bort mot läktaren med Maximilian och Noah hack i häl, strax efter kommer Erik och vi andra följer efter vi med.

"Kommer inte Nathan och Alva?" frågar jag och mamma skakar på huvudet.

"Dom hann inte idag" säger hon och jag nickar kort innan jag kollar ner mot starten där alla står uppradade. Killen i Turkos, Svart vita utstyrseln är killen som just nu kokar av ilska och kanske för tillfället inte längre ser mig som sin syster, men som för alltid kommer vara min bror. Signalerna om att alla ska göra sig redo hörs över hela banan och snart börjar nedräkningen till start. 3, 2, 1, kör. Alla två-hjulade motorfordon gasar väg i en hög hastighet, som det ska vara. Max ligger bland de första och jag ler aningen stolt över mina egna drag, fyra varv runt banan ska dom. Egentligen är själva tävlingen inte intressant förrns sista varvet när alla börjar köra för första platsen. Dom kör ett varv, Den rödklädda killen från Danmark leder fortfarande, men Max som just nu ligger någonstans i mitten klungan smyger sig allt längre fram i klungan. Två varv, Max letar sig fram till en plats som 5:a. Tre varv, Dansken hamnar längre bak och ledande plats ytas upp av killen från Göteborg. Varv fyra, Max letar sig upp på till 3:e platsen och alla på läktaren tystnar, det ända som hörs är crossarnas motorer, sanden som skvätter från banan och killen som pratar i högtalaren, han kör mot en seger.

...Felix Perspektiv...

Allt går som på 10 sekunder, du hinner varken tänka eller reagera. För på slutsträckans sista hopp flippar Max framdäck och han flyger av crossen, ner i sanden bara meter ifrån mållinjen. Första person att reagera är Wilma.

"Fan också!" säger hon, redan innan alla drar efter andan. Hon är över staketet som håller publiken på avstånd från banan. Erik, Wiktor och Ethan är snabbt efter henne, ihop med tränare och mekaniker. Det dröjer inte många minuter innan ambulans är på plats. Jag själv väljer att stanna och hjälpa Fredrika med de mindre, Jag tar Maximilian och Noah med mig för att köpa glass, de är alldeles för små för att behöva se vidare på olyckan. Dom båda förstod nog allvaret i det hela och ifrågasatte inte varför de skulle följa med mig, en främmande kille och äta glass. Jag köpte dom varsin glass och vi ställde oss en bit ifrån kiosken i väntan på de andra. Fredrika kommer efter en stund, sällskap av Wiktor, William och Ethan.

"Jag kör hem dig Felix, Wilma åkte med i ambulansen" ler hon och jag nickar stumt. Under bilresan spelade vi musik, Maximilian och Noah pratar på om mycket olika saker, Fredrika ringer sin mamma och resterande passagerare stirrar ut genom fönstret eller ner i sin mobil. Dagen kunde inte ha bli mycket värre....

-------------

har inte uppdaterat på typ en vecka, får ångest när det gör 3 dagar haha.... Anyway så har mitt fantasi flow dött. Har ingen aning vad jag ska skriva, men hoppas det blir bättre framöver. Man behöver pausa ibland för att sakna något!

(ber om ursäkt för eventuella stavfel)

ily ♡