Night Changes | f.s

42

...Max Perspektiv... 

När jag och Wiktor satt i bilen på väg för att hämta hem Wilma kändes det som om jag skulle spy, kanske var det för att jag hade sparkat benet i bilen när jag hoppat in eller på grund av de smärtstillande tabletter jag tagit bara timmen innan. Vad det än beroende på så gjorde det inte det hela bättre, Wiktor sa ingenting och det gjorde inte jag heller. Vi båda var allt för upptagna med att tänka över vad vår lillasyster höll på med. Om jag tidigare sagt att Wilma känts borta och okontaktbar så var Wiktor dubbelt så svår att nå. Han hade alltid levt i sin bubbla, vi andra i familjen var ointressanta och han var den där typiskt tysta storebrorsan som lämnade rummet istället för att dra i gång en aggressiv diskussion. Jag har nog aldrig sätt honom arg, han har alltid lämnat innan helvetet brutit ut.

"Vill du hämta henne själv?" Wiktor kollar frågande mot mig när bilen står stilla utanför Davids hus. Jag nickar kort innan jag öppnar dörren och krånglar mig ut med kryckor och gipsat ben. Ute på gräsmattan står Arthur och skrattar ihop med sina kompisar, Kalle snackar med någon tjej vid husknuten och på trappan sitter Love och håller på med sin telefon. Just i det läget saknar jag att vara en del av festandet igen. Jag hade inte saknat det överhuvudtaget sedan olyckan, kanske för att jag haft för fullt upp med smärtan och att komma tillbaka. Men nu, när jag ser det med egna ögon önskar jag att jag också kunde vara med. Jag tar mig fram till Love, eftersom han är den enda som inte verkar helt borta.

"Love" säger jag när jag bara har några hopp kvar.

"Max?" han kollar frågande upp på mig innan han reser sig upp och stoppar telefonen i byxfickan. "Vad gör du här?" frågar han när jag stannat framför honom.

"Kan du hämta ut Wilma åt mig?" frågar jag och han kollar aningen besvärat upp mot huset.

"Måste jag?" frågar han och jag suckar.

"Ja?" svarar jag och han nickar sammanbitet innan han försvinner in i huset.

"Max!" Arthur har fått syn på mig och vinkar onödigt glatt mot mig, jag svarar med en kort vinkning och ett stelt leende innan jag kollar upp mot dörren igen. Arthur kan bli riktig jobbig när han är full, särskilt om man själv inte är något påverkad så jag gör mitt bästa för att hålla honom på så behagligt avstånd som möjligt, annars drar han lätt in mig i smeten omedvetet.

"Här har du henne Max" Love kommer ut igen med Wilma släpandes bakom sig, han nästan kastar henne framför sig innan han snabbt vänder tillbaka in.

"Aj, vilken idiot han är" morrar Wilma och håller handen över armen där han haft sitt grepp om henne. "Vad är det med honom?" suckar hon och kollar på mig.

"Inte vet jag? vad håller du på med?" frågar jag och hon rycker ovetande på axlarna.

"Jag festar, vad gör du här?" svarar hon sedan, hennes blick är tom och hon har svårt att hålla balansen på grund av all alkohol.

"Jag ska hämta dig, du ska följa med mig hem" suckar jag och försöker greppa tag om hennes arm, men hon flyttar sig snabbt.

"jag vill inte hänga med hem" sluddrar hon och jag behöver lyssna något onödigt noga för att förstå henne.

"jo, mamma vill det" suckar jag. Även om jag ljuger, för mamma har inte sagt sitt i det här.

"Din eller min mamma?" jag förstår inte riktigt vad hon säger, det kommer som en chock, sticker mig i hjärtat med en sylvass kniv.

"Vår mamma" svarar jag och hon suckar.

"Det är inte din mamma! det är min mamma" säger hon och jag biter mig hårt i underläppen för att inte tårarna ska så mycket som fukta ner mina ögon.

"Det är vår mamma, Wilma lägg av" säger jag, jag känner att rösten är ostabil och skakig, men än så länge inte tillräckligt för att någon ska kunna höra det.

"Nej Max, din mamma sitter inne" Hon trillar åt sidan, och tvingas ta stöd mot räcket bredvid för att inte trilla. jag funderar på att öppna munnen ännu en gång, men halsen känns tjock och det svider i ögonen, snart svämmar det över och jag har inte det minsta lust att låta det hända framför ögonen på alla andra. Jag vänder mig om och börjar hoppa mot bilen igen, till mig förvånad står Wiktor bakom mig och kollar medlidande mot mig.

"Hon menade inte det där Max" försöker han men jag skakar på huvudet och suckar.

"Kan du bara köra hem mig?" suckar jag och han nickar stumt. Jag trodde aldrig hon skulle säga något sånt, aldrig.