Night Changes | f.s

38

...Wilmas Perspektiv...

"Du är så fruktansvärt klantig" säger jag med en suck och han flinar lätt från sjukhussängen där han ligger, orörlig och blåslagen. Max hade legat i sjukhussängen i drygt en vecka, han har för det mesta sovit eller kollat på Tv. Jag och familjen hade varit och hälsat på i omgångar, Engla hade inte fått följa med förrns igår då hon enligt mamma varit alldeles för liten. Men igår kunde Max både prata och sitta upp i sängen vilket gjorde det mer likt vardagen för Engla. Men nu satt jag här, vid sidan om Max på en obekväm pall och kollade på hockeymatchen som sändes på Tvn. Läkarna valde att kalla Max fall som lyckligt, det kunde ha blivit mycket värre och han hade kommit lindrigt undan, ett brutet ben, tre brutna revben, hjärnskakning och ett fett skrapsår på sidan.

"Jag skulle inte kalla mig klantig, mer äventyrlig och orädd" konstaterar Max och jag nickar.

"Galen med andra ord" svarar jag och han nickar. Dörren till rummet öppnas och in kommer Erik, både jag och Max kollar frågande upp på honom ut i fall han hade fått någon som helst intressant information.

"Får jag dra hem snart eller?" frågar Max och Erik nickar.

"I morgon om proverna visar bra" svara han och Max viskar ett tyst yes för sig själv. Efter en stund ringer Eriks telefon och han lämnar ännu en gång rummet.

"Så hur går det med svinet Wilma?" frågar Max plötsligt och jag flyttar diskret och långsamt blicken från tvn till Max.

"Va?" frågar jag, även om jag klart hörde hans fråga.

"Hur går det med Felix?" frågar han i en suck och jag himlar med ögonen en aning.

"Bra" mumlar jag och han nickar.

"Hur kan du gå tillbaka till någon som behandlat dig som alla andra?" frågar han besviket och jag försöker att inte låta hans ord övertyga mig.

"Alla förtjänar en andra chans eller?"

"Ja, Men minns du Amanda? Hur du sa åt mig att släppa henne, gå vidare och inte ta tillbaka henne hur mycket hon ändå hade velat. Du sa åt mig att om hon en gång kunnat göra så kunde det lätt hända igen. Nu sitter du här, och gör precis tvärt emot vad du står och säger år mig att göra. Varför förtjänade inte Amanda en andra chans?"

"Din äckliga poet, måste du få ångern och ångesten att växa ännu mer?" suckar jag.

"Ja det känns rätt bra faktiskt" flinar han och jag suckar.

"Amanda var rent ut sagt dum i huvudet, Det är inte Felix" försöker jag och max höjer på ena ögonbrynet.

"Skillnaden?"

"Men skit samma, jag snackar skit rätt ofta, lär dig det. Ta tillbaka Amanda då om det är vad du vill ha ut av samtalet inte fan bryr jag mig" morrar jag surt tillbaka och max lyfter nu förvånat på båda ögonen.

"Varför så arg?" frågar han och försöker hasa sig upp till mer sittande position.

"Du triggar det" mumlar jag och reser mig där efter upp från pallen.

"Du kan inte bara lämna mig här" suckar Max när jag går mot dörren.

"Titta här" svarar jag, öppnar dörren, går ut och stänger den efter mig. På vägen mot Hissen möter jag Erik som frågande kollar på mig, men en kort blick får honom att vända tillbaka mot Max rum. Det är med en tung suck jag väntar in hissen och det är med en ännu tyngre suck som jag kliver på hissen.

Wilma: Hämta mig utanför sjukhuset.

Wiktor: okej. har det hänt något?

Wilma: nej.

Jag sätter mig ner på de gröna stolarna i väntrummet närmast Entrén. Det hinner inte gå många minuter innan två killar kommer in genom dörrarna, det dröjer inte heller längre innan jag ser vilka det är. Den ena av dom håller en T-shirt hårt tryckt mot näsan och håller blicken i taket. Den andra går bredvid och styr upp när det behövs. Killen bakom tröjan är Felix.

"Vad i helvete har du gjort?" frågar jag, rakt ut, jag har inte längre någon spärr. Felix kollar chockat mot mig och tröjan mot hans näsa är röd av blod.

"Wilma" är det ända han får ur sig. Jag reser mig upp från stolen och går fram mot honom.

"Vad har du gjort?" frågar jag försiktigare och plockar försiktigt bort T-shirten för att se vart allt blod kommer ifrån.

"Slagsmål" mumlar han och jag suckar, både av besvikelse och trötthet. Försiktigt trycker jag tillbaka tröjan mot hans näsa och han kniper smärtsamt ihop ögonen.

"Varför är jag bara omringad av idioter?" suckar jag och Felix rycker på axlarna. En sjuksköterska kommer ut och börjar prata med Felix, i samma sekund plingar till i telefonen och ett Sms om att Wiktor står utanför har trillat in. Jag lämnar Felix och hans kompis ensamma med sjuksköterskan och skyndar mig ut till Wiktor. Jag följer med honom hem till Pappa, även om jag egentligen ska va hos mamma och låser där efter in mig på mitt rum. Det är många frågor som svävar runt i huvudet på mig och ger mig en enorm huvudvärk. Ja behöver egentid att tänka igenom allt och det är precis vad jag ger mig. Efter att ha stängt av telefonen och efter att jag lagt mig raklång i sängen sluter jag ögonen och låter frågor och tankar sorteras. Var det ett dumt val att ta tillbaka Felix?