Night Changes | f.s

17

"Jaaa måå han leva ut i hundrade åååår!" Den alltid lika vackra sången dör ut och alla små hoppar upp i hans säng. Det måste vara en fruktansvärd syn utifrån, när hela vår familj står samlade runt en säng, i klädda sina pyjamas och sjunger i kör med den allra fulaste morgonröst i kör. Men det är tanken som räknas, antar jag.

"Grattis! nu får snart du börja köra, då slipper jag" säger Wiktor och rufsar om i Max hår innan han kastar sitt paket på honom. Max skrattar och nickar.

"Tror du kommer få hämta mig i biblioteket ändå, jag har så svårt att sluta plugga sent" flinar han och de över 15 skrattar.

"Grattis på 18:års dagen Maxiii" säger jag och räcker fram mitt paket.

"Tack Wolliiii" flinar han och jag sätter mig ner vid hans fötter.

"Vi vet att varken du eller Wilma pluggar på något bibliotek, men vi kan ju alltid låtsas" flinar mamma och räcker fram ett paket hon också. Både jag och Max skrattar en aning stelt och jag kollar ner på mina fötter. Även om jag är medveten om att mamma vet att jag är på fest då och då, så är det alltid lika pinsamt när hon påpekar det.

"Öppna paketen!" säger Engla hypat och Max nickar.

"Hjälper du mig?" frågar han och räcker över henne ett paket. Hon sliter snabbt upp det och han lika så.

"Titta!" ropar Engla och håller upp en T-shirt.

"Åhh visst var den fin Engla?" ler Max och hon nickar.

"Jätte fin" ler hon och kastar iväg den mot mig. Mamma plockar upp den, viker den och lägger den på byrån. Ur paketen Max öppnar trillar pengar, 300 kronor. I de andra paketen fanns det bland annat ett par hörlurar, en täckning målad av Engla, present kort, crosshandskar och till sist var det bara mitt paket kvar, det största.

"Till Maxiii från Wollii" läser han och flinar. "Vad kan Wolliii ha hittat på?" säger han innan han börjar riva undan pappret. Engla hjälper honom och när lådan börjar göra sig synlig slutar Max och bara kollar på mig med en chockad blick.

"Skojar du?" frågar han och jag skakar på huvudet.

"Varför skulle jag?" frågar jag och han bara flackar blicken mellan paketet och mig.

"Tack! jag har tittat på denna seriöst i evigheter" säger han öppnar lådan.

"Du får testa om den passar, annars känner jag han i affären så vi kan byta den, men tror den ska vara rätt normal i storleken" berättar jag och hann bara nickar stumt samtidigt som han betraktar sin nya hjälm.

"Detta var det bästa" ler han och jag ler tillbaka.

"Du kommer äga träningsbanorna i den" konstaterar jag och han nickar.

"Absolut" svarar han och sätter på den på huvudet.

"Passar den bra?" frågar han och han nickar,

"Den sitter som handen i handsken" svarar han och jag nickar.

"Nu äter vi frukost" säger mamma och alla springer ut ur köket, i alla fall Maximillian, Noah och Engla. Ethan och William är segare ut och sist kommer jag William och Max.

"Nathan kommer i eftermiddag" säger Erik och Max nickar samtidigt och han plockar åt sig en våffla. Här hemma hos oss, gäller det att vara snabb, vill man ha mat, får man ta mat innan den tar slut.

"När åker ni tillbaka till pappa Wiktor?" frågar mamma och jag kollar på Wiktor medans han tuggar ur.

"Vi åker i morgon" säger han och mamma nickar.

"Kommer ni tillbaka när vi har kalas?" frågar Max och han nickar.

"Ja, men det är i helgen så vi kommer då, men jag tror vi kanske stannar längre hos pappa, en helg längre. Det va länge sedan vi var där nu" svarar han och jag nickar, det är länge sedan jag saknar honom.

"Kommer han på kalaset?" frågar Ethan och kollar frågande på mig.

"Va? vår pappa?" frågar jag och han nickar.

"ja, han har varit med någon gång, på Max också" säger han och jag rycker på axlarna.

"Tror inte det" svarar jag och äter av min våffla.

"Mamma skicka sylten" säger Max och mamma räcker honom den. Det är i sådana här lägen jag börjar tänka efter, att de kallar mamma för mamma, stämmer ju egentligen inte. Men hon är ända mamman i deras liv, även för Noah och Maximillian. Men skillnaden mellan bröderna över 15 (Nathan, Max och Ethan) och bröderna grus (Noah och Maximilian) är att bröderna över 15 har en mamma, men var hon är, ingen som vet. och Bröderna grus mamma finns inte, inte längre. Så för dom har mamma alltid varit mamma. Vi är nog en väldigt udda familj, men jag älskar min udda familj, det är det udda som gör oss till den bästa.