Troublemaker | o.r & f.s

Blodiga tårar

Wow vad jag är stolt - antalet läsningar bara ökar och ökar hela tiden, jättefort går det! Vi har nått över 700 läsningar och jag är verkligen jätteglad :D Ni är verkligen helt fantastiskt underbara, de bästa läsarna på hela wattpad ;) Jag vill även säga FÖRLÅT för att jag inte har uppdaterat ett nytt kapitel varje dag de senaste dagarna men jag har verkligen inte hunnit, igår fick jag sitta uppe till mitt i natten bara för att göra klart kapitlet. Jag åkte nämligen iväg och var borta i princip hela dagen vilket jag varit idag också. Ni vet såhär vid påsktider ;) Glad påsk förresten haha! Idag får ni i alla fall ett kapitel till och saker börjar hetta till...

-Previously-

''Nailed it!'' Daff high-fiveade med alla fyra och de var verkligen så glada för att det gick så bra.

Jag skrattade och hade kul och tänkte inte alls på det faktum att jag varit otrogen mot Omar.... Och där kom det igen. Bravo Hanna, verkligen.

''Är du okej?'' Omar kom plötsligt fram till mig. Han kunde läsa av mig så bra och jag hatade det.

''Jadå... Helt okej''

Men inombords slets mitt hjärta åt två olika håll.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Klockan i vardagsrummet tickade så det ekade i mitt huvud. Allt eftersom tiden gick så minskade min förmåga att hålla allt inom mig.

"Vad är klockan?" frågade Felix, bara att höra hans röst värmde mig inuti. Jag ville verkligen inte gilla honom, men jag kunde inte hjälpa det.

"Öhm... Halv sju" svarade Omar. Om han bara visste...

OKEJ. Nu blev jag faktiskt arg på mig själv. Visst, det jag gjorde var fel men att älta det såhär var bara irriterande och det tog onödig energi från mig. Men jag visste att jag inte skulle hålla mig mycket längre till, jag var tvungen att ta alla risker... Han måste få veta sanningen.

"Omar... Kom"

"Vadå, vad är det bae?"  jag hatade när han kallade mig det, i alla fall just precis nu. Jag förtjänade verkligen inte att bli kallad det.

"Bara.... Kom"

"Okeej..." han gav mig en osäker blick och följde efter mig. Jag vände mig om och gav Felix en 'jag är ledsen' blick och han bara tittade ner sorgset. Han förstod vad som väntade.

Vi gick in i Omar's rum och jag stängde dörren efter oss.

"Hanna.. Vad är det? Har något hänt?" han pillade med sina fingrar som han alltid gjorde när han var nervös eller orolig. Han förstod på mig att det var något allvarligt.

"Alltså..." detta var nog det värsta jag någonsin gjort i hela mitt liv. Hur kunde jag? "Jo... Du vet när jag hjälpte Felix med matteläxan häromdagen?"

"J...aaa...?"

"Jo alltså jag satt och hjälpte han då och sedan fick vi ögonkontakt och ja.... Vi...."

"Ni vadå?"

"Vi kysstes" nu var orden redan sagda och jag kunde inte ta de tillbaka.

"Ni... Vadå?" han ställde sig upp och gick fram till mig. Han ställde sig med ansiktet 20 cm ifrån mitt och hans ögon fylldes med tårar.

"Omar... Alltså jag vet inte... Du vet att jag gillar dig men..."

"Han.... Han ska dö" han vände sig genast mot dörren, slet upp den och rasade ut. Vad har jag gjort?

Jag kände hur paniken bubblade upp inom mig när jag sprang fram till den öppna dörren och skyndade mig ut. Omar sprang i full hast längs korridoren och jag ökade takten, vad skulle han göra nu? Han fick inte skada Felix...

Han försvann runt hörnet och jag sprang så fort jag kunde efter honom. När jag kom fram till slutet av korridoren så kom Omar precis fram till Felix.

De andra var ute och åt mat och shoppade medan jag, Omar och Felix hade stannat hemma vilket nog var ett misstag.

Omar ställde sig framför Felix med ilska i blicken.

"VARFÖR?" skrek han.

"V-vadå..?"

"DU VET NOG VAD JAG PRATAR OM" jag hatade att se Omar såhär, jag hade aldrig sett honom såhär arg och vi hade ändå varit tillsammans ett par månader.

"Omar... Du-"

"NEJ. FATTAR DU HUR JAG MÅR INOMBORDS JUST NU? MITT HJÄRTA DOG PRECIS"

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara gömde mig bakom väggen. Plötsligt höjde Omar knytnäven och slog till Felix i ansiktet, hårt. Felix ställde sig upp och slog tillbaka. Jag fick panikattack och rusade fram till dem.

"NEJ SLUTA" skrek jag hjälplöst och tårarna rann nerför kinderna. "SNÄLLA"

Jag visste inte vad jag skulle göra, killarna lyssnade inte. Vad jag än gjorde.

Till slut fick jag helt slut på idéer så jag bara körde på det första som kom till mitt huvud; jag ställde mig mitt emellan dem.

"MEN SLUTA NU FÖR I HELVETE" skrek jag och särade på dem. De slutade genast, båda med blodiga sår i ansiktet. Jag var verkligen jätterädd och hjärtat dunkade hårt i bröstet.

Det var helt tyst i flera sekunder. Allt man kunde höra var klockan som tickade ohyggligt högt.

"Omar... Kom med mig"

Han tittade upp och mötte min blick. Även om hans ansikte var täckt med blod så såg jag tårarna som rann nerför hans kinder. Han var sårad.

Ändå följde han efter mig in till hans rum igen och jag stängde än en gång dörren efter oss.

"Du... Jag är ledsen"

"Varför skulle du vara ledsen?" sa han och torkade en tår som föll. "Det var den där jäveln som förstörde allt"

"Omar, det var jag"

"Va?"

"Det var jag som kysste honom"

Han satte sig ner på sängkanten. Jag vet inte var jag hade fått tag på mitt mod men jag var tacksam för det.

"Hanna... Jag kan inte göra det här längre"

"V-vad menar du?" jag ville inte veta var detta skulle gå.....

"Det... Det är slut Hanna"