Troublemaker | o.r & f.s

Ensam

Hajj, imorgon börjar skolan igen så då kommer uppdateringen bli som vanligt, 1 kapitel per dag. Har som sagt haft mycket att göra under påsklovet så det blir skönt att gå tillbaka till det ständiga skrivandet ;) Vill även säga tack, vi har nått över 800 läsare! Jag vill även göra en promise (igen), om jag får 1,2 k läsningar till slutet av denna veckan så gör jag ett kapitel med minst 1000 ord (det blir ca 2-3 sidor). Jag vill även börja se fler votes om ni gillar berättelsen eller kommentarer med åsikter om berättelsen. Jag vill ha feedback, jag vill veta exakt vad ni tycker, jag tål kritik :)

-Previously-

"Du... Jag är ledsen"

"Varför skulle du vara ledsen?" sa han och torkade en tår som föll. "Det var den där jäveln som förstörde allt"

"Omar, det var jag"

"Va?"

"Det var jag som kysste honom"

Han satte sig ner på sängkanten. Jag vet inte var jag hade fått tag på mitt mod men jag var tacksam för det.

"Hanna... Jag kan inte göra det här längre"

"V-vad menar du?" jag ville inte veta var detta skulle gå.....

"Det... Det är slut Hanna"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

De orden bröt ner mig med grunden. Allt svartnade och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Det var det; jag hade förlorat honom. Och allt var mitt eget fel.

Tårarna fyllde mina ögonvrår och jag gav honom en sista blick innan jag vände mig om. Han stoppade mig mitt i rörelsen och jag vände mig mot honom igen.

Våra tårögda blickar möttes och han placerade en hand mot min kind. Han använde den andra handen genom att torka bort en tår som föll nerför kinden.

Efter några sekunder släppte han taget och jag vände mig om än en gång och gick ut. Jag gick längs korridoren för att kolla hur Felix mådde.

Jag kom fram till slutet av korridoren och Felix satt fortfarande i fåtöljen, denna gången med en skål vatten och lite bomullsdynor som han använde att torka av sig med.

''Hur är det?'' frågade han, jag torkade snabbt bort ännu en tår som föll.

''Det.. Det är svårt''

''Vad hände?''

''Han ehm... Han gjorde s-slut''

''VA?!''

''Mm...''

Han utvecklade inte samtalet mer utan återgick till att torka av ansiktet från blod. Jag bara stod där helt awkward och visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga.

Detta var nog slutet... Jag hade inget mer att göra med de här killarna längre. Nu när jag var singel så hade jag ingen anledning att träffa dem och vi skulle alla glömma att detta hänt.

Varför Hanna, varför klantar du alltid till det?

~En vecka senare~

Jag stängde av alarmklockan och steg upp ur sängen.

Klockan var bara 06.30 men jag gillade att gå upp tidigt på vardagar, jag hatade att stressa när det var skola.

Jag orkade inte lägga ner så mycket tid på kläderna så jag tog en enkel 'swag' magtröja och ett par slitna jeansshorts till. Det skulle vara över 23+ idag så jag kunde ha shorts.

Efter att jag tagit på mig kläderna så tryckte jag in sladden till plattången och började sminka mig.

Jag applicerade mascara och drog på eyeliner också, jag orkade inte göra något mer komplicerat än så.

Idag var det första skoldagen på en månad. Jag hade ju fått ledigt tack vare killarna och Daff men nu var ledigheten över. Dags att återgå till sitt gamla, ensamma liv.

Jag hade inte haft någon kontakt med varken Frida, Mihna eller Amanda på hela veckan då Amanda blev sur på mig för att jag kysste Felix som tydligen hade varit 'på G' med henne.

Killarna hade inte heller hört av sig, så nu var det bara me and myself. Kul liv!

Jag tog upp plattången och plattade mitt långa, bruna hår och när jag var färdig drog jag ut sladden och gick ner.

~Två timmar senare~

Jag gick på trottoaren och skolan började skymtas till. Jag ville verkligen inte gå hit då Omar fortfarande gick i samma klass som jag men jag var tvungen. Hur pinsamt det än skulle bli.

Jag kom fram till mitt kapprum och låste upp mitt skåp. Jag hängde in mina grejer, låste och gick mot klassrummet.

Jag öppnade dörren och alla skulle precis börja. Frida, Amanda och Mihna satt på sina vanliga platser men Omar var inte där. Kanske hade jag tur i oturen?

''Välkommen tillbaka Hanna! Du kan sätta dig var du vill'' sa läraren och allas blickar vändes mot mig.

Eftersom att jag varit tillsammans med Omar så var jag 'känd' över hela Sverige nu, alla visste vem jag var liksom. Tack och lov så hade Omar bara gått ut med att vi gjort slut, dock inte för att jag var... Otrogen.

De två platserna där jag och Omar brukade sitta var tomma så jag satte mig där jag brukade sitta innan. Sedan började lektionen men allt jag kunde tänka på var första gången jag och Omar såg varandra...

-Flashback-

"Välkommen hit! Du kan väl presentera dig själv?" sa Karin förväntansfullt. "Visst" sa killen, alltså jag svär att han såg ut precis som..

"Jag heter Omar Rudberg och jag bor utanför Göteborg. Jag tycker om att sjunga och dansa, jag har dansat sen jag var väldigt liten" sa han. Vänta... OMAR RUDBERG? ALLTSÅ DEN OMAR RUDBERG?! Det kunde inte vara sant! Alltså det kunde ju inte vara han...!

"De flesta kanske känner mig från en pojkgrupp jag är med i, The Fooo" fortsatte han, då slog det mig. Omar Rudberg ska börja i min klass.

"Omar, du kan ju sätta dig bredvid Hanna där borta" sa Karin med ett léende. Jag svär att hon visste vilken stor Foooer jag var.

Omar bara log och gick mot mig. Han slog sig ner bredvid mig och gav mig ett léende. Alla glodde på mig, på han. Sedan på mig igen. Jag ville inte visa att jag var en galen Foooer så jag försökte mitt allra bästa att hålla mig lugn. Amanda, Mihna och Frida glodde på mig med värsta kärleksblickarna. Jag kunde fortfarande inte fatta att Omar skulle börja i min klass.

"Hej!" sa Omar glatt till mig när alla börjat räkna i matteböckerna. Jag skakade. "Eh... Hej..?" svarade jag, det kom nästan ut mer som en fråga. Jag såg rätt in i hans ögon och jag såg att han märkte min nervositet.

"Du behöver inte vara nervös, tänk dig bara att jag är en helt normal person" sa han. Han hade denna gnistan i ögat som jag kunde betrakta i evigheter. Jag var helt borta i hans ögon när jag kom på att jag inte svarat honom än.

"Nejdå, jag är lite chockad bara" sa jag osäkert, liksom hur ska man reagera när ens största idol aka världens snyggaste kille kommer in i klassrummet och ska börja i ens klass?

Han bara skrattade och började räkna i sin nya mattebok. Hans skratt var det finaste ljud jag någonsin hört. Resten av mattelektionen bestod av panikattacker jag försökte hålla för mig själv så Omar inte skulle upptäcka dem, det var väldigt svårt men jag lyckades på något konstigt sätt.

-Slut på flashback-

Jag saknade den tiden. Då ingen var arg på mig, då alla var lyckliga. Då allt var bra.