Troublemaker | o.r & f.s

Selma aka Semlan

Hejsan allihopa! Tack så mycket för alla som tog sig tiden att anmäla sig till tävlingen, bara det betyder sjukt mycket! Tyvärr så var jag tvungen att bara välja en vinnare, även fast jag ett tag funderade på att välja 2-3 stycken haha ;) Och efter mycket velande så valde jag den karaktären som skulle passa Hanna bäst, inte bara med personligheten utan också utséendet. Och vinnaren blev... Selmasemlan! Grattis, din karaktär Selma (som jag förmodar är du själv) kommer in i boken redan i detta kapitlet :D Återigen så vill jag säga till er andra som anmälde er, det var VÄLDIGT lika och om jag skulle kunna ta med allihopa så skulle jag göra det. Bättre lycka nästa gång! :) Här är även det minst 1000 ord långa kapitlet som jag lovade <3

-Previously-

''Okej, välkommen hit till oss Hanna'' sa läraren. ''Och jag heter Mattias förresten. Du kan sätta dig bredvid.... Felix, längst bak där till höger'' han pekade på en ljushårig kille med keps... Han såg bekant ut. Jag svär på att jag kände igen honom....

Jag ignorerade det bara och gick mot min plats bredvid killen. Han var ganska snygg... Heh.

När jag kom fram till 'Felix' och slog mig ner på stolen så vände han sig mot mig.

''Hej!'' där dog jag. Jag kände igen hans röst direkt. Det var Felix. Alltså DEN Felix. Han som jag var otrogen mot Omar med.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Eh... Hej" sa jag osäkert. Då föll Felix's blick också. Han kände igen mig med.

"Länge sen"

"Mm.."

Jag tittade ner i bänken och vände mig mot Mattias. Varför var det alltid pinsamt hur jag än tog mig till? Jag förstörde allt jag rörde vid och all olycka hände alltid mig. Eller det kändes så i alla fall.

"Dåså, elever! Då kör vi igång med Svenska så ta upp era verbhäften och börja skriva, säg till om ni behöver hjälp. Och Hanna, jag har ett nytt häfte till dig"

Jag ställde mig genast upp och nästintill sprang bort till Mattias för att komma bort från Felix, bort från pinsamheten. Mattias gav mig ett tjockt häfte med texten SVENSKA VERB på framsidan. Jag suckade tyst för mig själv och gick bort mot min plats bredvid Felix igen.

Solen lyste in i klassrummet genom de stora fönstrena på sidan och bländade mig i ansiktet.

"Ska jag dra ner rullgardinen?" frågade Felix med sina glänsande ögon stirrandes in i mina, sedan placerade han en hand på min kind.

"Ehm... Visst. Ja tack" sa jag och rodnade. Men vad ville han?!

Han log och ställde sig upp för att dra ner rullgardinen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Bra jobbat allihopa! Ni kan gå till eh... Biologin nu" sa Mattias som stod bredvid dörröppningen och höll dörren för alla. "Oh du Hanna" han petade till mig lätt på axeln när jag gick förbi honom.

"Ja?"

"Trivs du i klassen än så länge?"

"Jadå, helt okej"

"Bra" han log och lät mig gå ut ur klassrummet.

Jag gick längs den breda korridoren och ut genom den stora dörren. Det gick massvis med elever som fyllde upp hela korridoren, några stoppade mig för att få ett kort. Mitt 'kändisskap' märktes av tydligt i alla fall fast det jobbigaste var nog de privata frågorna. Var är Omar? Är ni kära? Är ni verkligen tillsammans? Tycker du han är snygg?

Jag försökte ignorera de jobbiga frågorna så gott jag kunde och bara gick vidare. 20 foton, 10 autografer och 1000 frågor senare så var jag äntligen framme vid biologisalen. Jag öppnade den tunga metalldörren och möttes av stirrande blickar. Såklart hade jag kommit 10 minuter sent också.

"Hej... Hanna är det va?" sa en kvinna som bar skyddsglasögon som jag antar var min NO-lärare.

"Ja" sa jag kort och blickade ut över salen för att hitta en ledig plats att sitta. Till slut såg jag en bredvid en brunhårig tjej med bruna ögon och gyllenbrun hy, hennes utséende påminde lite om Oma..... Du-vet-vem. Hon bar en kortärmad tröja och mönstrade haremsbyxor, hon hade lite samma sorts klädstil som jag.

"Okej Hanna, välkommen! Jag heter Martina. Här får du lite böcker som du kommer behöva" Martina gick fram till mig och gav mig ett par böcker innan hon gick tillbaka till sin kateder igen.

Jag gick med böckerna i famnen mot den lediga platsen och slog mig ner. Jag kände tjejens blick från sidan men jag försökte ignorera det. Jag orkade inte ta itu med ännu fler frågor just nu.

"Hej!" viskade hon till mig. "Jag heter Selma, men du kan kalla mig Semlan. Vad kul att du ska börja här i vår klass" log hon mot mig - hon verkade inte alls vara så jobbig som jag trodde hon skulle vara. Hon verkade till och med vara snäll. Kunde det faktiskt vara så att oturen äntligen vände, att jag kunde få en vän?

"Det ska bli kul att börja här också" svarade jag och besvarade hennes léende. Hon vände sig om och tittade bort mot Martina igen. Hade jag precis skaffat mig en ny vän?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Vill du ha en titt runt här omkring?" frågade Semlan efter biologilektionen.

"Det behövs inte, Johan har redan gjort det" sa jag stolt och blinkade med ena ögat.

"Oh, jaha! Vad ska vi då hitta på..." hon slängde en snabb blick på sin mobil. "Klockan är 11 så vi har lunch typ nu"

"Jaha" log jag. "Är maten god på denna skolan då? Stockholmsstyle?"

"Den funkar"

Vi gick mot matsalen där det var fullständigt kaos. Matkön var jättelång och det var så fullt att man knappt hörde vad man tänkte för allas röster.

"Ganska lugnt idag ändå"

Jag skrattade. "Jo visst Semlan"

Hon fnittrade och vi ställde oss i den milslånga kön. Well well...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Så, vad tyckte du?" frågade Semlan med sin förväntansfulla blick.

"Godare än i Göteborg i alla fall"

Hon log bara överlägset. Jag fattade inte hur det gick till, men det kändes helt fantastiskt att ha en vän igen. En vän som inte dömde mig, som inte brydde sig om du-vet-vem dramat. Det var så skönt.