Troublemaker | o.r & f.s

The Final Countdown.

Jag känner alla möjliga sorters känslor just nu. Förväntansfull, ledsen.... Det känns bara så konstigt. Jag har skrivit på denna berättelsen så länge jag kan minnas, kanske 8 månader eller nåt sånt, och nu är den snart färdig. Snart är berättelsen slut.

Samtidigt så är jag såå förväntansfull inför den nya boken, den kommer bli MINST lika bra som denna. Det kan jag lova!

Mitt skrivande har ju utvecklats nåt enormt sen de första kapitlen, från början var det mer en kul hobbygrej men nu har det blivit en del av mig. Det känns som om man kommer killarna närmre när man läser en fanfic om dem, så känner jag i alla fall!

Men nu får det vara slut på allt tragg, här kommer kapitlet som ni alla väntat på i alla fall haha xD

-Previously-

"Jag kommer snart" sa jag glatt samtidigt som jag torkade bort en liten tår som uppkommit i ögonvrån från allt skratt.

Jag gick ut ur rummet, längs den lilla korridoren och fram till dörren. Med en lätt vridning av handtaget öppnade jag dörren och synen av den som stod där fick mig nästan att kollapsa.

"O-Omar?" lyckades jag få fram. Den skinande solen hade försvunnit nästan helt och mörka moln täckte himlen. Regnet öste ner och han var helt genomblöt. Håret var alldeles ruffsigt och hans ögon var fyllda med tårar, han såg ut som en blöt hund.

"Hanna, jag.... Jag är....."

------------------------------------

Jag tittade på honom menande, i väntan på ett svar. Han såg ut som om han ville vräka ur så många ord på en och samma gång, men inte ett ljud löd.

"Du är vadå?"

"J-jag är... L-ledsen" och med det begravde han ansiktet i sina händer. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, jag var alldeles tagen. Efter all denna tid grävdes allt upp, alla minnen, alla skratt och tårar och... Det jag gjorde mot honom. Jag kan inte fatta hur jag bara kunde.

Så mitt i allt mitt förvirrande tänkande gick jag fram till honom och lade armen om hans axlar. Sedan gav jag honom en tröstande blick och torkade bort en tår som sakta rann nerför hans kind.

"Du har inget att vara ledsen för, det var ju jag som... Ja"

"Men det var jag som slog ner Felix, det var jag som blev alldeles helgalen, det var jag som förstörde mig själv och det var jag som... Som gjorde s-slut"

Jag kände mig gråtfärdig. Det var för mycket som kom på en gång, jag var inte beredd. När jag för en gångs skull funnit ro så skulle allt förstöras och rivas upp som ett öppet sår igen.

"Men det var mitt fel att du gjorde allt det där"

Hans blick mötte min. Jag hade aldrig sett en så djup sorg i någon. Hela hans själ lyste grått. Den annars så glada och galna killen jag lärt känna var nu en ensam, sårad liten pojke som inte visste vad han skulle ta sig till.

"Hanna jag vill bara att du ska veta... Jag har fortfarande känslor för dig" det var som en bomb som släpptes ner mitt på ljusa dagen. Jag skulle knappt kunna ta mer än såhär, det kände jag. Det var för mycket....

"O-Omar... Jag vet inte vad jag ska säga...." det faktum att han fortfarande, efter all denna tid, efter allt jag utsatt honom för, hade känslor för mig, det var helt... Helt galet. Jag förstod det inte. Eller så kanske jag inte ens ville förstå.

"Säg... Vad du känner" sa han och tog ett steg närmare mig. Jag betraktade hans mörka ögon, de var fyllda med vänlighet, omtänksamhet och kärlek.