Troublemaker | o.r & f.s

Tystnad

Hejj, vi börjar närma oss den stora cliffhangern :D Ett litet tag till får ni dock vänta ;) Jag vill även passa på att berätta att om ni undrar något eller har förslag eller bara känner för att veta när nästa kapitel kommer ut så kan ni kika EllensWriting så svarar jag på allt :) Have an awesome day!

-Previously-

Från: @FelixSandman

Ohh girl you're shining like a 5th avenue diamond. #InLove?

Wtf? Vadå #InLove? Har han gått och kärat ner sig i någon annan nu? Alltså han var ju bara för mycket, den hashtagen slet sönder mitt hjärta. Vänta, va? Varför blev jag sur för att han skrev så? Visst, jag kanske gillar honom och så men han har ju faktiskt rätt att gilla vem han vill. Fy vad tramsig jag är.

Frågetecknen susade runt i mitt huvud men jag hade inga svar. Jag måste helt enkelt ta reda på dem själv.

~~~~~~~~~~~~~~~

Jag stod i hallen och hoppade i stövlarna. Klockan hade redan blivit för mycket så jag stressade så fort jag kunde.

Idag cyklade jag till skolan, jag hade inte hunnit med att gå. När jag äntligen kom fram så hade alla redan gått in så hela skolgården var tom och tyst.

Jag halvsprang in genom porten och nästintill slet upp mitt skåp. Vi skulle börja morgonen med Matte i klassrummet så jag sprang genom den dödstysta korridoren, genom den andra porten och saktade ner när jag närmade mig klassrumsdörren.

Jag kunde höra klassen prata med varandra, troligtvis hade de redan börjat räkna som tur var. Då var det inte lika pinsamt i alla fall.

Snabbt rättade jag till mitt hår och drog i handtaget. Typiskt mig så glömde jag att trycka ner det innan jag drog i det så jag stod där och slet i den några gånger innan den till slut gick upp.

Jag möttes av en tyst, storögd klass och allas blickar var riktade mot mig. Det var nog ett av de pinsammaste stunderna jag varit med om i hela mitt liv.

''Välkommen Hanna! Jag är din nya mattelärare Karin'' sa kvinnan som hade tagit plats vid katedern.

''Öhm... Tack'' sa jag lågt och letade med blicken efter en ledig plats att sitta.

Felix hade satt sig bredvid någon annan kille som tur var och Semlan satt ensam med en tom stol bredvid sig. Jag skyndade mig snabbt över till stolen och slog mig ner.

''10 minuter sent Hanna... Inte bra'' sa Karin och antecknade något i sitt block som hon hade med sig.

''Jag vet...'' mumlade jag till svar. Alla stirrade fortfarande på mig, jag ville bara sjunka ner i marken.

Plötsligt kände jag en hand längs min rygg, det var Semlan.

''Det är ingen fara Hanna'' viskade hon mjukt. ''Okej hörni nu kan vi börja räkna, alla kommer sent ibland så sluta glo på Hanna!''

Jag blev så glad, hon var verkligen det bästa som hänt mig på länge.

Alla tittade genast ner i sina böcker och Karin harklade sig.

''Okej, vi struntar i genomgången idag eftersom att vi hade en försening som avbröt mig, ni kan bara börja räkna på sidorna 72-73''

Fy fan vad Karin var bitchig. Hur skulle jag orka matte 3 gånger i veckan... Med denna läraren?

Semlan fnös högt och tydligt så Karin spände ögonen i henne, hon gjorde detsamma tillbaka. Hon stod verkligen upp för mig och jag var så tacksam.

Till slut släppte Karin blicken och slog sig ner vid Katedern för att skriva något som jag inte brydde mig ett piss om. Den där läraren gick mig på nerverna.

''Bry dig inte om henne'' sa Semlan när alla börjat räkna och mestadels prata.

''Ja okej...''

''Man vänjer sig vid henne efter ett tag men det är bara att visa nu i början att hon inte kan köra med dig för då låter hon dig vara sen'' sa hon och blinkade med ena ögat.

Jag skrattade och placerade handen på hennes ena arm.

''Tack Semlan... För att du stod upp för mig''

Hon log. ''Ingen fara, hon där bitchen Karin ska få smaka grus om hon ger sig på dig''

Jag skrattade och Semlan med. Hon var så härlig, det var helt underbart med en äkta vän som henne.

~Efter skolan~

''Semlan! NEEEJ!'' kved jag, hon hade gett sig på mig och kittlade mig så mina ögon nästan ploppade ut ur huvudet.

''Mohahaha'' hon gav mig ett peddosmajl men slutade tvärt. ''HANNA''

''Va vadå?'' jag satte mig upp på sängen från golvet.

''Titta ut genom fönstret!''

''Vadå... F-FELIX?!'' Felix kom gående utanför min gata och stannade vid porten till vår byggnad.

''Vad gör han här?!'' frågade Semlan förtvivlat men ändå med en smula förväntan.

''JAG VET VÄL INTE?! VAD SKA JAG GÖRA?'' skrek jag hjälplöst.

Han gick in genom porten, sedan försvann han. Vi sprang genast ut ur mitt rum och ut till hallen, det var någon som gick i trapphuset.

Efter ett par minuter stannade stegen utanför min dörr, jag och Semlan stod förtvivlade på andra sidan.

Han plingade på dörren, och jag och min bästa vän tittade panikartat på varandra.