Blommor under kudden, båda drömde om varann ~ Dante Lindhe

Kapitel 53

6 januari 2019
Alinas perspektiv

Jag håller på att packa det sista, för idag flyttar jag till London. Jag fick veta för knappt en vecka sedan att jag fick det och nu ska jag flytta. Allt har gått så fort. Men samtidigt känns det skönt. Jag behöver komma hemifrån. De senaste dagarna har jag legat i sängen och gråtit eller ordnat allt med flytten. Men mina tankar kan inte släppa honom.

Flashback nyår

När vi drar ifrån tittar Dante i mina ögon en sista gång och sen går han härifrån. Vart han tar vägen har jag ingen aning om. När han har gått bryter jag ihop. Tårarna slutar aldrig rinna. Hur länge jag sitter där på altanen och gråter har jag ingen aning om. Det börjar ljusna ute, men i mitt hjärta blir det mörkare och mörkare. Musiken som tidigare hörts inifrån tystnar.

"Alina är du fortfarande kvar? Gråter du? Vart är Dante? Ska jag hämta honom?" frågar Axel när han har märkt att jag sitter härute. När jag inte svarar sätter han sig ner bredvid mig och håller om mig.

"Han har gjort slut" säger jag och bryter tystnaden.

"Vem Dante? Varför? Ni som verkade ha det så bra" frågar Axel chockat och förvirrat.

"Jag sökte ett jobb på Warner Bros Studios i London och fick det så jag ska flytta dit. Dante tyckte inte att jag kunde ta det beslutet själv. Så vi bråkade och han gjorde slut" svarar jag.

"Men det är väl ditt drömjobb?" frågar Axel. Jag nickar. "Vad kul Alina! Grattis! Jag är så glad för din skull! Dante är en idiot som inte är glad för din skull. Visst, ni skulle behöva ha ett långdistansförhållande, men ni hade klarat det. Han är ju dum om han inte fattar det" fortsätter Axel.

Jag vet inte hur länge vi sitter där, men helt plötsligt känner jag hur Axel lyfter upp mig och börjar bära in mig. Jag orkar inte lyfta på huvudet, är alldeles för utmattad för det. Jag känner hur han lägger ner mig i hans säng och lägger täcket över mig. Sen går han ut. Jag väntar på att han ska komma tillbaka, men det gör han inte. Efter det så somnar jag.

Slut på flashback

Om en timme kommer taxin som ska ta mig till Arlanda. Jag tittar så att jag inte har glömt något, men fastnar med blicken. Jag och Dante har så många minnen här. Balkongen har jag inte ens varit ut på sedan nyår. Den påminner mig för mycket om Dante och det känns som att någon hugger en kniv i hjärtat på mig varje gång jag ser något som påminner mig om honom.

Helt plötsligt känns det som att jag inte kan andas. Jag springer ut på balkongen för att få luft. Då ser jag de två bokstäverna som han ristade in en av alla nätter vi satt här. Som han sa "Initialer är för evigt". Jag måste lämna lägenheten nu direkt, innan jag bryter ihop helt.

Jag går ut och står utanför porten och väntar på taxin. När den kommer hoppar jag in och bekräftar att jag ska till Arlanda.

När taxin stannar tar jag ett djupt andetag innan jag går in till flygplatsen. När jag kommer till avgångshallen checkar jag in direkt och när jag ska gå mot säkerhetskontrollen känner jag hur någon knackar mig på axeln. När jag vänder mig om ser jag att det är alla mina vänner. De har kommit för att säga hejdå. Jag tittar på alla mina vänner.

"Han är inte här" säger Noel när han ser min sökande blick. "Han sa att det skulle bli för jobbigt att se dig åka" fortsätter han. Det är precis som att han undviker att nämna Dantes namn.

Jag går och kramar en efter en. Jag inser hur mycket jobbigare det är än jag trodde att det skulle vara. Jag börjar gråta.

"Det kommer bli bra" viskar Ludwig när jag kramar honom. När vi drar ifrån torkar han mina tårar. Jag säger ett sista hejdå innan jag går igenom säkerhetskontrollen. När jag gått igenom går jag mot gaten. Jag är på väg till staden jag är förälskad i och på väg till mitt drömjobb. Jag borde vara överlycklig, men det känns som att allt inom mig är på väg att gå sönder. Tänk om jag aldrig hade sökt det här jobbet, då hade jag och Dante fortfarande varit tillsammans.

Jag går ombord på planet och sätter mig på min plats. Jag har en fönsterplats. Bredvid mig sätter sig en ganska snygg kille. Han kanske kan göra så att mina tankar inte ligger på Dante under flygresan. Alldeles innan vi ska lyfta börjar han prata med mig. Han presenterar sig som James och frågar om jag ska till London eller om jag ska bara ska mellanlanda där. Jag berättar att jag ska flytta dit för jobbet.

Det slutar med att vi sitter och pratar hela flygresan och berättar våra livshistorier för varandra. Jag berättar allt om mig och Dante och att allt tog slut för att jag skulle flytta och han berättar allt om sitt jobb. Han är tydligen artist, eller som han beskrev det; musiker.

När vi har landat gör vi sällskap till bagagebandet. Vår konversation fortsätter ända tills vi kommer till ankomsthallen och min taxi väntar på mig och hans pappa väntar på honom. Innan vi går byter vi nummer.

"Call me or text me in case you need a friend here" säger han innan han går. Jag går till taxin och vi åker mot min lägenhet.

När vi kommer fram tittar jag upp mot huset lägenheten ligger i. Det ser gammalt men mysigt ut. Jag går in genom dörren och hittar en modern entré. Jag tar hissen upp till min våning och låser upp lägenheten.

Huset må ha sett gammalt ut på utsidan, men insidan är nästan övermodern. Det finns det senaste av allt. Som tur är hyr jag lägenheten möblerad, så alla möbler finns redan på plats. Vilket är väldigt skönt. Jag börjar packa upp mina väskor.

När jag är klar ser jag mig omkring i lägenheten. Jag upptäcker en dörr som jag inte har lagt märke till tidigare. Jag öppnar dörren och ser till min förtjusning att den leder ut till en balkong. Jag går ut på balkongen och tittar på utsikten. Här kommer jag nog att trivas.