Blommor under kudden, båda drömde om varann ~ Dante Lindhe

Kapitel 43

6 oktober 2018
Ludwigs perspektiv

Jag vaknar och känner mig jättebakis. Jag har inget minne av hur jag kom hem igår/inatt/imorse. Det sista jag minns är att Alina och Dante lämnade festen vid midnatt och vi andra drog till en klubb.

Jag träffade en jättevacker tjej och vi hängde resten av natten. Jag följde uppenbarligen inte med henne hem. Hon följde heller inte med mig hem, för andra sidan av min säng är orörd. Men hur i helvete kom jag hem?

Jag måste sluta dricka så mycket. Jag måste sluta dränka mina sorger över att jag saknar närhet med alkohol och tjejer. Jag låter som Barney Stinson. Det är inte ens så att jag saknar någon speciell heller, så jag kan inte skriva om det ens. Jag saknar liksom bara närheten.

Ska jag vara helt ärlig så är jag avundsjuk på Dante. Jag vill också ha en lika fantastisk tjej som Alina. Inte för att jag vill ha Alina, tro mig hon är fantastisk men jag ser henne bara som en vän. Jag vill ha det dom har. Jag vill ha deras kärlekshistoria. Jag vill också träffa någon som det blir kärlek vid första ögonkastet med. Kan Dante och Alina och Fabian och Elvira så kan väl jag också? Eller är det för mycket begärt?

Dante och Alinas kärlekshistoria är goals. Jag är så glad att Dante äntligen mår bra och är lycklig igen. Att se hur glad han är med Alina. Det gör att hela gruppen påverkas positivt. Sättet de tittar på varandra gör det svårt att missa vad de känner för varandra. Helt sjukt ändå att de träffades efter en spelning. Vi har så många fina fans, tänk om jag kunde träffa någon av dom och bli kär också.

Jag har liksom försökt träffa tjejer för att ge kärleken en chans, men jag blir inte kär. Varför vet jag inte. Jag väntar på att någon ska komma och ta mig med storm. Jag tror det är därför jag träffar så många tjejer, jag hoppas liksom att varje tjej ska vara den som tar mig med storm.