Blommor under kudden, båda drömde om varann ~ Dante Lindhe

Kapitel 41

5 oktober 2018
Dantes perspektiv

"Hallå killar, kan vi komma överens om att vi löser allt tjafs och alla bråk nu innan vi landar i Sverige?" frågar Axel när vi sitter på tåget på väg till flygplatsen.

"Ja, det är bara onödigt om vi bråkar på festen" svarar Noel. Precis när han har sagt det är vi framme på flygplatsen. Vi kliver av tåget och går mot incheckningen. Men Ludwig grabbar tag i min arm och stoppar mig.

"Förlåt Dante, för det jag sa om dig och Alina. Jag är verkligen genuint glad för eran skull. Det gör mig så glad att se dig så lycklig igen och att se hur bra du mår i Alinas sällskap" säger Ludwig och ler.

"Det är lugnt bror! Förlåt för det jag sa om att du hade en ny tjej varje kväll. Det är ditt liv och du får göra som du vill. Jag hade ingen rätt att lägga mig i det. Jag var bara besviken över att du hellre var med tjejerna än med oss" svarar jag.

"Du hade ju delvis rätt. Jag tror att anledningen till att jag var med en ny varje kväll är för att jag saknar uppmärksamheten och kärleken man får av en tjej. Och anledningen till att jag reagerade som jag gjorde var för att jag är avundsjuk på det du och Alina har. Men jag har ju faktiskt varit med er hela sommaren, haha" säger Ludwig.

"Så allt är lugnt mellan oss?" frågar jag.

"Ja, det är det verkligen" svarar Ludwig och vi båda ler och kramar varandra. Vi checkar in och går igenom säkerhetskontrollen. När vi har gjort det drar Ludwig iväg Noel och de går iväg för att lösa deras bråk, eller ja det är i alla fall vad jag antar.

När de kommer tillbaka ler båda två och det verkar som att de har löst allt. Varken jag eller Axel frågar något om deras bråk. Vi båda vet att det är bättre om vi inte vet och inte kan lägga oss i.

Vi sätter oss på planet och jag somnar direkt. Det har varit en omtumlande vecka. Allt jag vill nu är att krypa upp i Alinas famn och bara stanna där. Det som gör mig glad är att jag träffar henne ikväll. Vi ska fira Fabian eftersom han fyller år på tisdag.

Jag vaknar av att vi landar. Jag väcker de andra som också har somnat. Vi kliver av planet och går till bagagebanden för att hämta våra väskor. Jag, Axel och Ludwig får våra väskor relativt fort. Men Noels väska kommer aldrig. När bandet är helt tomt går vi till bagagedisken för att fråga vart väskan är.

"Jag är ledsen, men det där är alla väskor som var lastade på planet" svarar kvinnan vid disken.

"Men vart är min väska då?!" utbrister Noel. Det märks att han börjar bli upprörd.

"Jag vet inte, antingen är den kvar i Paris eller så lastades den på fel plan. Jag ringer och kollar och så skickar vi hem den till dig när den kommer hit" svarar kvinnan lugnt och försöker ge Noel ett leende.

"Kom nu Noel, vi kan inte göra något. Valter väntar på oss" säger Ludwig och börjar dra med sig Noel. Vi andra följer efter. När vi kommer ut till ankomsthallen ser vi Valter direkt. Men han står inte ensam...

Alina står bredvid honom! Jag blir så glad så jag springer fram till henne och lyfter upp henne samtidigt som jag kramar henne. Som jag har längtat efter henne, trots att vi bara har varit borta en vecka. Jag släpper henne och kysser henne istället.

"Kom nu turturduvor" säger Axel och skrattar. Jag ser att de andra redan är på väg ut mot bilen. Jag skrattar och tar Alinas hand innan vi följer efter de andra. Vi sätter oss i bilen och Valter börjar köra.

"Vi lämnar väskorna hos mig och byter om och kanske äter något så går vi över till Fabian sen" säger Axel.

"Vi kan ju stanna och äta nu på vägen om ni vill?" säger Valter.