Blommor under kudden, båda drömde om varann ~ Dante Lindhe

Epilog

Dantes perspektiv

Jag står där i vår park. Solen skiner starkt fortfarande trots att klockan är 17.59. Jag antar att det är för att det är sommar nu. Jag står och tittar på barnen som leker och hundarna som springer runt. Jag lyssnar också på fåglarna som kvittrar eller om de sjunger? Jag vet inte. Jag ser en massa blommor lite längre fram, så jag går dit och sätter mig på huk för att titta på dom. Jag ser att det är Alinas favoritblommor, jag plockar några stycken som jag kan ge till henne om hon nu dyker upp.

När jag tittar på klockan nästa gång visar den 18.19. Hon borde vara här nu om hon nu vill ge oss en andra chans. Jag känner hur tårarna är på väg att komma. Jag torkar snabbt bort dem, jag får inte gråta. Inte än i alla fall. Jag tänker att jag stannar en liten stund till. Men jag kanske har fuckat upp allt för mycket redan. Jag kanske sårade och svek henne för mycket när jag gjorde som jag gjorde. Det var ju trots allt jag som gjorde slut.

Klockan visar 18.43 och jag börjar ge upp hoppet om att hon ska komma. Jag tittar ner i marken och känner hur tårarna än en gång börjar rinna. Den här gången försöker jag inte ens torka bort dem.

Helt plötsligt känner jag hur det börjar blåsa mycket. När jag tittar upp ser jag att hon står där mittemot mig. Hon står där med jeansjackan jag en gång gav henne och som passar henne bättre än den någonsin passat mig. Jag torkar snabbt bort tårarna och känner hur hela jag blir glad av att se henne. Ett stort leende tar plats på mina läppar när jag ser henne. Mitt leende blir ännu större när jag ser att hon ler också. Det är det där leendet som får mig att smälta och som gör mig knäsvag.

Jag hade nästan gett upp hoppet, men så står hon helt plötsligt där framför mig och hon är fortfarande den vackraste jag har sett.

Jag springer fram till henne och drar in henne i en kram. Under kramen passar jag på att dra in doften av henne. Som jag har saknat den.

"Jag trodde nästan inte att du skulle komma" säger jag när vi drar ifrån.

"Jag har inte kunnat sluta tänka på dig under tiden som jag har varit i London, men jag visste inte om jag var villig att ta risken att försöka igen. Men sen insåg jag att allt jag vill är att vara med dig" svarar hon och ler.

"Du är min mening med livet" svarar jag och hennes leende växer ännu mer. Jag tror att mina ben ska gå av för att hon gör mig så knäsvag.

Hon för sitt ansikte närmare mitt och jag raderar de sista millimetrarna så att våra läppar möts. Det känns som stötar av elektricitet går igenom min kropp. Jag känner något jag inte har känt sedan jag gjorde slut och Alina lämnade mig. Precis när hon fördjupar kyssen känner jag att himlen öppnar sig och regnet börjar ösa ner. Vi båda börjar le. Att kyssas i regnet kanske är vår grej. Där står vi mitt i en park i spöregnet och bara kysser varandra. Jag vet att ingen av oss bry sig om regnet. Vi står äntligen där tillsammans igen och det är allt som betyder något. Det är som att vi står där i vår egna bubbla utan någon tanke på att lämna den.

Det var blommor under kudden och att vi båda drömde om varann som gjorde att vi hittade tillbaka till varandra igen och gav vårt förhållande en andra chans.