Tillsammans är vi starka

Kapitel 66

Alla berättelser har ett slut, och så även denna. Det är med ett leende på läpparna och glädje tårar som rinner ner för mina kinder jag skriver detta, för att sedan om några år finna detta brev och minnas alla underbara stunder jag delar med mina absolut bästa vänner. Jag ska säga dig att jag aldrig har sätt någon av de med ett så stort leende på läpparna, och jag vet av erfarenhet att det är lika lyckliga innerst inne. Jag vill att ni ska veta hur mycket jag älskar er, och hur mycket jag kommer sakna er när döden skiljer oss åt. Era leenden får den där känslan i magen att växa inom mig och får hela mig att må bra. När ni gråter lider jag, så mycket att det tar kål på mig. Men jag älskar det, det är just det jag älskar, att se er hitta nya krafter genom att släppa ut de som sårar. Och att jag har fått vara en del av era liv har varit en stor ära och jag hoppas att jag aldrig förlorar er, för då mina vänner dör jag. Jag vet hur mycket jag betyder för er och hur mycket ni älskar mig, men det handlar inte om mig. Det handlar om oss. De stunder ni mår skit vill jag finnas där, de stunder ni gråter vill jag finnas där, de stunder ni skrattar vill jag vara delaktig. Jag kommer aldrig lämna eran sida oavsett vad som händer. Det är bara för mig att trycka på en knapp, sedan sitter jag i timmar och pratar med er, ni gör mig så otroligt glad och jag hoppas för allt i världen att jag, även när vi är 90+ och fortfarande orkar trycka på "ring" kan få höra era underbara röster. Jag kommer alltid att längta efter att få höra er prata, skratta eller sjunga. Jag vill inget hellre än att få känna er värme och eran närhet. Ni fyller tomrummet inom mig som ingen annan kan göra. Ni lever just nu eran dröm och jag så glad för eran skull, men känslan när ni kommer hem och det första ni gör är att krama om mig, den är underbar. Jag minns så väl det året då alla mådde dåligt, ni grät allihop och hade alla jobbiga situationer i livet, jag är idag glad över att ni mår bra. Men just då, då kände jag mig trasig, det är ni som håller alla bitar ihop hos mig. Jag minns den kvällen, då du låg i mitt knä, du grät, jag grät, och om du inte vore där i det tillfället hade jag nog gråtigt mer än vad jag gjorde. Men jag grät för din skull, jag led med dig och det kändes så otroligt bra att du var hos mig. Och idag är jag så otroligt tacksam över att just ni är mina vänner, för när jag föll, då var ni där, att ni gav mig eran tid och orkade bygga upp mig igen. jag älskar de stunder då jag ligger i era knän, ni pillar med mitt hår och jag med era fingrar. Era kramar är inget att tala om för de dödar mig och får mig att vilja gråta varenda gång. Att se era ögon gnistra som diamanter värmer i hjärtat, era äkta leenden får mig att vilja skrika av lycka. Alla borde ha vänner som er, och jag är så stolt över er, att ni är kvar på jorden och inte låter karriären stiga er åt huvudet, för precis som för några år sedan kryper ni omkring på golvet, hoppar som studsbollar, klättrar på allt, skrattar och lever livet precis som förr. Och om kändis livet någon gång skulle stiga er åt huvudet vet ni, att då smäller jag till er, och drar ner er på marken igen. För jag vill inte att de viktigaste i mitt liv ska gå och förstöra sig själva. Det kommer göra mer ont på mig än på er och ni vet att jag inte klar av att se er lida. Så för att avrunda mitt brev då pappret börjar ta slut, ber jag er att leva, leva precis som innan och aldrig förändras, för det är just de här killarna alla där ute älskar.

Du kan falla 100 gånger jag ska rädda dig

Du kan slå mig 100 gånger jag ska älska dig

Du kan springa så snabbt du kan här ifrån

Hur långt du vill

Jag finns där ändå

(stycke ur Frank av Albin)

Live the life you love in your heart. And live that to the end.

Jag älskar er ❤️

// Emma

The end