Tillsammans är vi starka

Kapitel 53

°Felix perspektiv°

”snälla, gubben du måste till skolan. du kommer missa så mycket, kom igen bara idag” mamma sitter på min säng kant och försöker övertala mig att gå till skolan. Jag suckar och nickar. Hon pussar min panna och lämnar sedan rummet. Jag kliver upp och drar på mig mina kläder. Nere i köket står redan frukosten framme, jag gör mig en macka, när den är uppäten går jag till toaletten och borstar tänderna. Jag orkar inte fixa håret eller nått. jag drar på mig en keps och går sedan bort till busshållplatsen. Bussen kommer kanske 5 minuter efter mig. Utan ett ända leende går jag raka vägen till mitt skop och tar ut mina grejer och går sedan till lektionen som började för 20 minuter sedan, men vem bryr sig?

Ingen vet om varför jag varit hemma, ingen vet något om Emma än. När jag smyger in i klassrummet kollar läraren chokat på mig.

”vad trevligt att du kunde komma idag Felix” säger hon bara och fortsätter med det hon höll på med.  Jag sätter mig ner på min plats och kollar ner i bänken. Men när jag lyfter blicken från bänken ser jag vad som finns på tavlan. Självklart har vi SO där vi håller på med just det området, kidnappning, övergrepp med mera.  Tårarna pressar och jag flippar snart ut. Läraren börjar babbla på och gör bara det hela värre. Plötsligt reser jag mig hastigt upp och går med snabba steg ut från klassrummet. Jag hör hur läraren frågar efter mig men jag går raka vägen bort till den lilla avskilda delen där ett bord med fyra stolar står. Jag slår mig ner på en av dom och tårarna rinner ner för kinderna och ner på bordet. Efter en stund kommer läraren fram till mig, hon lägger handen på min axel och sätter sig ner bredvid mig.

”vad är det Felix?” frågar hon försiktigt och jag kollar sårat på henne. Jag andas in en gång och tar mod till mig.

”Emma, hon, ho är kidnappad, borta ingen vet vart hon är, det är därför jag inte varit här på hela veckan” säger jag och börjar gråta ännu mer.

”ååå, Felix. Det är okej, gråt ut smärtan. Jag håller alla tummarna för att hon hittas. Kom tillbaka när du är redo. Vi kan byta ämne om det blir för jobbigt” säger hon och kramar om mig. Jag nickar när hon går iväg. Jag sitter kvar i kanske 20 minuter innan jag går tillbaka. Hela dagen går jag omkring med mungiporna nere och en sårad blick. Allt jag gör eller ser påminner mig om Emma, hennes skop, soffan, den tomma platsen i klassrummet, maten, allt.

°Ogges perspektiv°

Att ligga i sin säng och gråta hjälper ingen, ta dig upp och åk till skolan, bara en stund i alla fall, så du tänker på något annat. Som jag sa till mig själv så gör jag. Jag missade bussen så jag får gå. När jag kommit halvvägs går jag igenom parken, jag kollar mig omkring. Att allt skulle gå så fel här, att allas liv skulle förändras här. Jag vet att Emma är stark, att hon inte låter någon trycka ner henne, att sur stor eller stark någon är kan hon klå ner den med bara ord. Jag kollar på klockan och skyndar på. När jag är framme tar jag ett djupt andetag och går in. Jag ser Oscar en bit fram och går därför fram till honom. Han vänder sig om och ler försiktigt mot mig.

”hej” säger han tyst och jag ler ett litet leende.

”hej” svarar jag och följer med honom till lektionen. Läraren kramar om mig när jag kommer innanför dörren.  Alla kollar på mig, de vet säker inget. Och jag ser dessutom ut som om jag kommer direkt från återvinningen. Hårt ligger slarvigt på mitt huvud och kläderna är något jag bara fick tag på. Jag sätter mig ner på den lediga platsen bredvid Elias. Dagen till ära är en lång dag, då vi går en timme längre än vanligt. Jag tar mig igenom dagen och är nu på väg hem igen. Jag öppnar dörren och går raka vägen till soffan när jag dragit av mig jacka och skor. Jag faller ner i soffan och drar upp min telefon. Telefonen är bombad. Jag stänger ner den igen och kollar rakt upp i taket.