Tillsammans är vi starka

Kapitel 12

°Emmas perspektiv°

hela natten ligger jag och tänker på Ogge, alla våra minnen från start till nu. Det första är när han träffade mig första gången och mamma frågade:

”vad vill du att din lilla syster ska heta?”

”emm…..” svarar Ogge, han tittar upp på pappa och han ler bara som svar.

”emm, a” säger Ogge och ler stolt. Minnena får mig att le, vår första jul som jag minns tydligt eller min födelsedag. Allt blir så tydligt. Jag ligger och ler hela natten. När jag öppnar ögonen häger en Oskar över mig och jag skrattar och puttar undan honom. Jag sätter mig upp och går bort till soffan, ingen annan än Oskar och jag är vakna. Man hör små snarkningar ibland. Oskar sätter sig ner mitt emot mig och han tar tag i en macka och börjar bre den med smör.

”taggad inför i kväll?” frågar han och jag kollar upp på honom.

”va? Nej eller ja eller va?” säger jag förvirrat och han bara skrattar.

”din första riktiga konsert, den är i kväll, minns du?” säger han och tar ett bett av sin macka. Jag skrattar åt mig själv att jag glömt det men ändå växer något inom mig. En sömnig Omar kommer och sätter sig ner i soffan.

”trött?” säger jag och puttar till honom i sidan.

”mhm” svarar han och kollar ner i bordet.

”vill du att jag hjälper dig att vakna?” säger jag.

”eee, okej?” säger han trött och när han kollar upp på mig kastar jag ett glas vatten i ansiktet på honom, han hoppar till med ett ryck och Oskar viker sig av skratt, jag försöker hålla mig men det går inte. Det såg så himla kul ut.

”så, är du vaken nu?” säger jag och fortsätter skratta, Omar blänger surt på mig och puttar ut under läppen. En trött Felix kommer ner för steglen som leder upp till hans säg. Han kollar på Omar som står med ett blött ansikte och hår, sen tittar han på mig och Oskar som ligger och gap flabbar i soffan.  

Han skrattar tyst och sätter sig bredvid Oskar.

När vi ätit färdigt frukosten och gjort oss i ordning, är det dags att åka bort till platsen vi ska spela på. Där går vi ut ur bilen och in i något som ser ut som ett litet hus. Där inne flyger alla ner i soffan, jag har turen att inte vara Oskar i detta läge då han ligger unders. Skrattandes puttar jag bort Felix som ligger på mig, med en duns hamnar han på golvet. Jag sätter mig upp och andas. Felix ställer sig upp framför mig och jag hoppar upp på hans rygg, Omar gör det samma fast på Oskar.

”stjärnorna och vidare!” skriker Omar och smackar på Oskar som springer iväg. Felix och jag skrattar och springer efter. Mitt under allt stojande kommer Daff och Kat in i rummet. Killarna stannar tvärt när Daff ger dom det onda ögat.

”samling här gänget” halv skriker han och vi går dit, jag har inte lämnat Felix rygg och det tänker jag inte göra heller. Jag lägger armarna runt hans hals och lägger huvudet på hans axel. Han skrattar och travar bort till Daff. Daff kollar på oss och vi bara skrattar.

”en halv timme kvar till start nu grabbar” säger han utan att tänka på att jag faktiskt är tjej. Men jag är van, jag har alltid blivit inräknad bland killarna, vilket jag gillar. Jag har aldrig riktigt passat in hos tjejerna. Jag bär hellre keps än smink, absolut inte kjol, kanske att det händer att jag får på mig en klänning men det är sällan. Byxor och tröja, det är jag.