Tillsammans är vi starka

Kapitel 25

°Ogges perspektiv°

jag står och fipplar med mobilen när Emma dundrar ner för trappan, Hon drar på sig skorna och jackan innan vi går ut, ut i den kyliga vinter viden som nu tagit plats över Stockholms gator. Vi måste ta bussen för att den nya tjej Kajsa skulle med, att behöva hålla koll på någon som är 17 är är helt sinnes sjukt, klarar hon sig inte själv? Vi väntar vid bussen när en tjej med brunt hår och militärgrön jacka kommer fram till oss, hon säger inget utan sätter sig bara i busskuren. Jag kollar på henne och hon ser faktiskt ut som den där Kajsa, så jag frågar henne.

”är det Kajsa?” hon lyfter blicken från mobilen och nickar.

”hej jag är Oscar och ska hjälpa dig i skola” säger jag vänligt och hon ställer sig upp och vi skakar hand.

”hej trevligt att träffas, men jag behöver ingen hjälp jag är intet litet barn längre” säger hon och ler. Jag skrattar tyst och putar till Emma som stått med mobilen hela tiden. Hon rycker till och kollar upp.

”ursäkta det var Felix” säger hon och jag himlar med ögonen.

”har vi träffats förut? Du känns bekant på nått sätt” säger Kajsa till Emma och granskar henne noga.

”vänta lite, är din arm gipsad? Det är du från sjukhuset, Jag är Emma hon som hjälpte dig” säger Emma och Kajsa skakar Emmas hand.

”jaha så det är alltså du som var på sjukhuset med din…. Pojkvän?” säger hon glatt och Emma skrattar och skakar på huvudet.

”nej, Felix är min bästa vän” Emma ler mot Kajsa som skäms lite.

”förlåt, trodde det” säger Kajsa försiktigt, jag avbryter dom och pekar mot bussen som stannar framför oss.

”ska Felix också ta bussen?” säger jag till Emma då jag ser Felix en bit bort på vägen.

”ja både han och Oscar” svarar Emma. Vi sätter oss någon stans i mitten och jag sätter mig bredvid Kajsa, hennes kinder blir lätt röda. Det är gulligt. Felix hoppar in bredvid Emma och hälsar snabbt på Kajsa. Oscar sätter sig framför mig och Kajsa och hälsar han också. Efter kanske tio minuter hoppar Emma och Felix av. Vi andra fortsätter till gymnasiet vi går på. Kajsa ska gå musik och dans linjen precis som oss. Väl framme visar jag henne till hennes skop, där lenar jag henne, hon ville klara sig själv vilket hon också ska få göra. Men hon vet om att om det var något kunde hon alltid komma, antigen till mig eller Oscar. Det har jag sagt till henne.