Tillsammans är vi starka

Kapitel 35

°Oscars perspektiv°

”hur fan kunde du?” orden bara flyger ut ur min mun.

”det är väl inte mitt fel?!” Fanny stirrar surt på mig och jag likaså på henne.

”det är det ju?! Det var ju du som förstörde allt” ilskan bubblar inom mig och Fanny bara flinar.

”jag skulle inte säga det, jag gjorde bara mitt jobb som storasyster” fräser hon och de lömska leendet på hennes läppar gör mig så arg.

”vad menar du?! Du som storasyster ska inte säga att din systers pojkvän är otrogen om henne om han inte är det!” jag går fram och tillbaka i Fannys rum och hon sitter och tjurar på stolen till skrivbordet.

”det är inte mitt fel att Lea inte följde sin magkänsla” just nu är Fanny så jävla jobbig.

”Men hon litar på dig! Du är hennes stora syster som ska hjälpa henne i problem som dessa, det är till dig hon skulle komma och hon behövde råd om killar, inte fan ska du gå och få henne att tro att hennes pojkvän är otrogen, för det är han fan inte”

”jag diggar den arga Oscar” säger hon och det äcklar mig, just nu kan jag inte ens titta på henne. Hon går mot mig och jag bakar in i väggen. Jag sätter fram handen och puttar försiktigt bort henne. Hon sårade min kompis på djupet.

”jag ska gå” säger jag och slänger igen dörren efter mig. Jag hör Fannys röst bakom mig men jag skiter i henne. Jag måste här ifrån. Emma berättade för mig i går kväll. Sent som satan. Men hon sa att det var för att Felix inte hade somnat förens då. Jag gick med bestämda steg mot studion. Träningen börjar om 20 minuter vilket gör att jag måste små springa för att hinna fram. Framme vid ingången möter jag Omar. Vi går in och sätter oss i soffan i väntan på de andra. Strax efter kommer Ogge, Felix och Emma in genom dörren. Felix går med blicken ner mot marken. Emma går och sätter Felix i soffan bredvid Ogge, själv sätter hon sig ner i fåtöljen. Felix torkar sig i ögonen och snyftar till. Det gör ont att se honom så här. Det gör det verkligen, jag önskade jag kunde göra nått mer än att bara be Fanny säga förlåt, men hon är enveten.

”Felix, jag….” Daff kommer in i rummet och avbryter mig, han kollar fundersamt på Felix. Han ber oss sätta igång träningen vilket vi gör. Efter åt är Felix lite gladare men ändå inte i närheten av vad han brukar vara.  Omar och jag hade pratat innan om detta och han skulle prata med Emma.

°Omars perspektiv°

”Aj!” Emma drar åt sig höger armen när jag tar tag i den. Jag kollar oroligt på henne, jag drar upp tröjärmen och chokas över det stora blåmärket på armen.

”vafan har hänt?” utbrister jag i ren rädsla

”det är ingen fara jag trillade bara” säger hon och kollar bort. Jag kollar med undrande blick på henne, hon ljuger.

”säg, vad som egentligen hände” säger jag och Emma suckar.

”jag trillade, landade på en sten och det blev ett blåmärke” säger hon bestämt och jag suckar. Men lämnar det för tillfället. Jag kollar på Felix som ligger rak lång i soffan med ansiktet ner tryckt i en kudde. Jag pratar en stund med Emma och får en och en annan sak förklarad för mig. Men att Felix tar det så hårt gör ont. Dörren flyger upp av den kraftiga vinter kylan och in kommer Kajsa. Hennes näsa är lika röd som hennes kinder. Hon trycker igen dörren och kollar på oss. Alla stirrar på henne och det gör henne obekväm. Ett försiktigt hej lämnar hennes näst in till blåa läppar. Hur kalt har det hunnit bli?

”du är svin kall, sätt dig i soffan” Ogge leder henne till soffan och ger henne en filt. Hon skakar men behåller ändå leendet på läpparna. Ogge hoppar ner i soffan bredvid henne och lägger armen runt hennes axlar.

”jag fick gå hela vägen hit med motvind och snöstorm, det var fan inte lätt ska jag säga” säger Kajsa och jag springer fram till fönstret. SNÖ! Snör storm jag älskar snö.

”men varför gick du hit då? Du behövde inte bli till is för att ta dig hit.” säger Ogge och Kajsa skrattar försiktigt.

”jag skulle först och främst träffa dig, sedan så skulle jag säga att det var snöstorm på väg hit, och sedan så kommer vi inte här ifrån det är klass 3 varning på allt, så vi blir kvar här ett tag” säger hon och jag vänder mig bort från fönstret.

”du sa vadå? Sitter vi fast här? Vi kan väl bra gå hem” säger jag och Felix lyfter försiktigt huvudet från kudden.

”nej, det är förbud på att lämna husen sen typ 11 i Morse” säger Kajsa och Oscar suckar.

”men hur kom u hit då?” Emma sätter sig ner under Felix ben och kollar på Kajsa.

”jag ville vara här, inte hemma” säger hon och jag skrattar.

”kul att du överlevde” säger Oscar och alla skrattar. Alla utom Felix. Hans ögon är rödsprängda och kinderna blanka av alla tårar. Det är hemskt att se honom sådan här. Kajsa kollar undrande på Felix, hon är medlidande det ser man klart och tydligt. Oscars telefon ringer och med en irriterad blick trycker han på lägg på. Han är arg, riktigt förbannad. Varför vet jag inte, men det måste ha varit Fanny.