Tillsammans är vi starka

Kapitel 41

°Felix perspektiv°

Alla sitter nu på hel spänn i soffan. I väntan på att någon ska öppna dörren. Men ingen kommer, ingen Oscar, ingen Olivia, Ingen Henke. Den där ytterdörren är det ingen som rör. Jag suckar trött och ställer mig upp. Anton gör detsamma och efter ett tag är det bara Love som sitter kvar.

”kommer du?” frågar jag och han kollar upp men nickar och följer med uppför trappan och in i sovrummet. Men torde ni någon somnade? Nä.

”jag kan inte sova” säger Lea tyst och jag vänder mig mot henne.

”inte jag heller” viskar jag tillbaka.

”inte jag heller” säger Emma lite högre.

”vem är inte vaken?” säger Ogge och alla börjar mumla.

”kan vi inte sätta ihop alla sängar? Som på turnén? Säger Emma och Jag nickar. Alla puttar ihop sina sängar, som tur är så har sängarna inga gavlar så det blir som en ända stor säng.

Nästa dag sitter vi åter igen soffan, Emma, Lea, Anton och Omar spelar kort vid det stora bordet. Jag Love, Kajsa och Ogge sitter i soffan och pratar. Helt plötsligt slår någon upp dörren och Oscar kommer in. Jag rycket till och vänder mig om då jag satt med ryggen mot dörren. Emma springer bort och kramar om honom.

°Oscars perspektiv°

väl framme vid sjukhuset var Olivia kritvit och andades riktigt långsamt. Skakningarna var inte lika illa och inte kallsvettningen. I full fart försvann de in med henne på sjukhuset. Kvar stod jag och Henke, ingen sa någonting, båda var i chock och jag ville bara gråta. Men jag kunde inte. Vi gick mot receptionen, där satte vi oss ner på varsin stol. Jag stirrade hela tiden rakt fram och försökte smälta allt.

”det kommer gå bra, hon klarar detta” Henke läger sin hand på min axel och ler försiktigt. Jag kollar upp på honom och försöker mig på ett litet leende. En tjej i kanske 20 års åldern kommer fram till oss, hon säger några saker till Henke innan hon visar vägen till rummet där Olivia är. Hon öppnar dörren för oss och vi går in. Synen är hemsk och får mig att må så dåligt. Helt utslagen på sängen ligger en svag, vilt kropp som knappt andas. Nålar sitter in stoppade i hennes armar och en syrgasmask sitter över hennes mun och näsa. Jag går försiktigt fram till henne och hon vänder huvudet mot mig. Kinderna är blöta och ögonfransarna klibbiga av tårarna. Jag sätter mig på huk bredvid henne, tar hennes och håller den hårt. Hon blundar och man ser hur hennes hjärtslag börjar bli långsammare, Jag pussar försiktigt hennes panna innan jag släpper hennes hand och låter doktorn ta över. Han sätter fast sådana där knappar på hennes bröstkorg. Han ber oss lämna rummet vilket vi gör. Henke lägger handen på min axel och tillsammans går vi tillbaka till väntrummet. Vi sitter oss där en stund innan Henke ringer efter taxi. Han förklarar att detta har hänt flera gånger förut, men endast två gånger innan har det blivit så här illa. De andra gångerna har hon kunnat ta sina tabletter och velat. Men eftersom tabletter med vissa ingredienser anses vara fusk vill hon inte ta det för att kunna slut föra tävlingen. Därför hade det blivit illa några få gånger, för att dom varit på tävling och hon har vägrat ta dom. Men i de flesta fall har det varit på läger, träningar eller små tävlingar där det inte ses som fusk. Men på stora tävlingar blir det fusk. Det är bara denna och fyra andra stora tävlingar som inte till låter henne ta tabletterna om hon måste. De andra lite mindre har gått med på det och skrivit under papper på det. Tänk att det ska behövas göra så mycket för att hon ska kunna ta tabletter som hjälper henne att överleva. Jag är nära till gråt hela vägen hem. När jag öppnar dörren kommer Emma fram och krama om mig hårt som hon alltid gör när det är jobbigt. Då klarar jag inte att hålla dom tillbaka. Emma kramar mig ännu hårdare och det är som om hon skickar kärlek och styrka över till en. Jag lovar jag och de andra killarna skulle inte klara oss utan henne. Den kärlek och omtänksam het hon bär på är mer än någon kan tänka. Även om hon är sjuk så är det mer viktigt att vi andra mär bra och är vi ledsna är hon alltid där. Hon tar alla andra före sig själv. Ibland för mycket, jag minns att hon har trillat ihop en gång tidigare av det. En jobbig period för oss alla, Ogge var sjuk, Felix hade problem med en tjej och jag var allmänt nere. Det som ingen märkte var att Emma både var sjuk, och mådde svin dålig inom bords, men hon täckte över det och gav oss andra den styra hon själv skulle behövt ha kvar. Felix märkte det och han släppte den där tjejen. Han fanns där för henne och fångade faktiskt henne när hon föll ihop. Han tillbringade en hel månad av att bara bygga upp Emma igen. Jag och Ogge hjälpte så klart till men det mesta gjorde faktiskt Emma, med mycket hjälp av Felix och sin egen vilja av att bli bättre. Felix matade henne i början, han hjälpte henne upp och ner för trappan och i och ur sängen. När han inte var där var Ogge där, när inte han var där var jag där. Felix var där hela tiden förutom på dagen då han hade skolan, men jag och Ogge fick ta ledigt några dagar och vi anmälde oss som sjuka. Allt jobb och slit, har gjort Emma till den hon är idag och den jag är, allt tack vare varandra har vi alla lyckats ta oss upp för den långa trappan av svåra hinder. Fan vad jag älskar henne. Det är min syster, min bästa vän, min klippa mitt allt. Och jag tror jag talar för alla när jag säger det.

Hon finns alltid där för en i våt och tort.