Tillsammans är vi starka

Kapitel 46

°Oscars perspektiv°

”okej Olivia, proverna ser bra ut och du får åka hem idag, om du lovar att ta dina tabletter” säger doktorn och Olivia nickar glatt. Hon är mycket piggare och sitter nu och kollar på tv. Hon äter utav sin fralla som hon fått, det är faktiskt första riktiga maten hon äter på två veckor.

”jag vill byta kanal Oscar, ge mig fjärrkontrollen” säger hon med ett leende på läpparna. Jag ler och ger henne fjärrkontrollen.

”stop! Kolla, det är du” säger jag och pekar på tv: en. Olivia rynkar pannan och kollar sedan på mig.

”är jag död?” frågar hon och jag kollar på henne. Hon ser fundersam ut men ändå glad.

”du var det, i typ 20 minuter” svarar jag och hon rycker bara på axlarna och fortsätter bläddra bland kanalerna.

”då har man upplevt döden också, men nu vill jag hem” säger hon och jag skrattar till.

”okej då, vänta lite” svarar jag och öppnar dörren och en sjuksköterska kommer med en rullstol. Hon rullar in den och vi hjälper Olivia ner i den. Jag börjar köra henne mot hissen och hon pratar på om allt möjligt. Hon har ju faktiskt inte pratat med någon på två veckor.

”trycker du?” frågar jag och hon nickar och trycker på knappen. Hissen öppnas och vi går in.

”bara så du vet, de där hemma tror att du är död. Det ska bli en överraskning att du lever.” säger jag och hon kollar på mig med en busig blick.

”bus Oscar” svarar hon och jag skrattar till. Framme vid entrén säger Olivia hejdå till doktorn och han vinkar glatt tillbaka. Dörrarna öppnas och den kalla vinter kylan träffar oss.

”uch Oscar, det är kallt” säger Olivia och slår lekandes med luften. Jag skrattar och kör fram henne till taxin. Gubben som kör tar rullstolen och sätter fast den på kroken där bak. Jag lyfter in Olivia i bilen och spänner fast henne innan jag hoppar in bredvid. Chaffisen hoppar in och kör iväg.

”redo?” frågar jag när vi står utanför huset.