Tillsammans är vi starka

Kapitel 61

”minns du när vi var små och hade en nyckelpigs farm? Eller när vi byggde rymdraketen på min gräsmatta och flög till månen?” Emma skakar på huvudet och glimten hon hade i ögat för två månader är ut bytt till en helt vanlig liten glimt.

”minns du våra brottnings matcher på golvet? Eller när vi målade varandra med målar färg, när vi skulle måla lekstugan? Eller när vi åkte skidor med klassen och du trillade i spåret? Eller när Felicia klädde ut oss till prinssessor? Minns du verkligen ingenting? Inte ens när när jag bar prinsessklänning? Och smink?!” Jag börjar tappa hoppet.

”nej, jag minns inget av det. Jag har inget minne av något kvar, jag vet bara hur man pratar, räknar och saker i allmänhet. Jag har glömt allt folk jag träffat och jag har precis lärt mig mitt hus. Felix, jag vet inte vem du är eller hur jag känner dig. jag måste gå” mitt hjärta brister. Vart är min Emma? Jag får inte fram ett ljud jag stirrar bara på den smala kroppen som går längre och längre bort från mig. När hon är utom syn håll vaknar jag tillbaka till verkligheten och börjar gå hem igen. Med händerna nere i byxfickorna och blicken i marken går jag. Synen är suddig av tårarna som fyller mina ögon och sakta rinner ner för mina kinder. Jag vill ha tillbaka min Emma, min ängel, mitt allt. Jag blinkar några gånger och får bort tårarna innan jag går in och raka vägen upp på mitt rum. Jag vill inte prata med någon, jag vill vara ensam, med mina tankar. I två veckor har vi försökt på minna Emma om vem hon är, vilka vi är och hur allt var innan. Men ingenting fungerar. Jag måste somnat för när jag öppnar ögonen lyser solen, jag kollar på klockan. Elva. Inte en chans att jag går upp nu. Jag blundar och drar på mig täcket igen. Jag ska ligga här hela dagen, eller tills jag tröttnar och går upp.

”Felix!” Ropar mamma från köket och jag suckar och kliver ur sängen.

”Felix” upprepar hon och jag går fram till dörren.

”ja?” svarar jag lite irriterat och öppnar dörren.

”kom ner, frukosten står på bordet. Vi åker nu” säger hon och slänger igen dörren. Jag suckar och går ner till köket. Jag gör mig en macka och sätter mig sedan framför Tv: en. Ogge ringer och jag svartar med ett trött hallå.

”fick du henne att minnas nått?” frågar han.

”nej, inte det minsta, hon minns ingenting” svarar jag och bytar kanal.

”vad ska vi göra? Vi har bara denna veckan kvar att försöka, innan skolan börjar och hon ska tillbaka till sjukhuset” man hör oron i Ogges röst när han pratar. Han vill också ha tillbaka Emma lika mycket som jag.