Tillsammans är vi starka

Kapitel 62

°Felix perspektiv°

Med osäker blick kollar hon på mig och jag ler försiktigt.

”hej” säger hon försiktigt och lyfter lite på handen.

”hej, du hittade rätt träd” säger jag och sätter mig på bänken. Emma kollar osäkert på bänken innan hon sätter sig ner.

”Emma, jag kan inte hitta minnena åt dig, du måste finna dom själv. Någonstans inne i ditt hjärta finns de allihop. Och jag ska göra allt jag kan för att du ska hitta dom” börjar och Emma kollar ner i sitt knä. Hon pillar på sina fingrar precis som Ogge alltid gör när han tänker.

”vi ger det en chans till, vi ska gå en bit. Kom” säger jag och tar hennes hand och börjar gå. Hon följer efter och vi stannar sedan vid klätterställningen som förändrade våra liv.

”vad gör vi här? Det är en lekplats” säger hon och kollar sig fundersamt omkring.

”du trillade ner här, slog i huvudet och tappa minnet. Alltså borde det ligga här” säger jag och klättrar upp gör stegen.

”men, det är inte som en mobil eller ett par nycklar” påpekar hon och klättrar efter mig.

”jag vet, men du kan väl i alla fall försöka hitta dom” säger jag och Emma suckar och nickar.

”okej, tell me” säger hon och jag tänker en stund.

”okej, du gick där, halkade och föll. Vi tog dig till sjukhuset och där låg du en månad ungefär innan du vaknade. Sedan resten är du medveten om” säger jag och Emma nickar.

”okej, men om jag trillar kanske jag får tillbaka det” säger hon och ställer sig upp och kollar osäkert på marken nedanför.

Först reagerar jag inte men sedan blixtrar det till i mig och i ren panik drar jag ner henne igen.

”nej, jag klarar inte mer. du sitter kvar där och rör inte något som skulle kunna skada dig” säger jag alvarligt och Emma ler svagt.