Tillsammans är vi starka

Kapitel 45

 

°Olivias perspektiv°

Med ett huvud som värker, en kropp som skakar och ett starkt ljus i ansiktet vaknar jag sakta upp, blinkar ett par gånger för att vänja ögonen vi det starka ljuset, jag ställer mig upp, börjar gå, närmare och närmre. Till sist står jag bara centimeter från den ljusa tunneln, jag sträcker långsamt fram handen, smeker försiktigt den ljusa väggen. En svag röst inifrån tunnel ropar mitt namn. Det ljusa ljuset blir starkare och jag sätter ena foten inne i tunneln.

 

°Oscars perspektiv°

Jag skakar kroppen som om det vore en vante, jag gråter något hysteriskt och försöker för allt i världen få liv i den nu livlösa kroppen på sjukhus sängen, inte den minsta reaktion, den kritvita kroppen ligger helt still, bröstkorgen rör sig inte, den skakar inte. Allt är kört, allt är borta. Gråtandes sätter jag mig på golvet med ansiktet ner i sägen, Jag håller den svaga handen hårt. Jag kollar försiktigt upp på Olivia, hon rör sig inte, ingenting rör sig. Jag biter mig i underläppen och trycker ner ansiktet i sängen igen. Det är inte sant, du får inte lämna mig nu, inte nu, inte i morgon, inte nästa år, aldrig. En stor hand lägger sig på min axel och jag vet att det är doktorn, som vill att jag ska gå, rensa tankarna och fatta att hon är borta, för evigt, hon kommer aldrig komma tillbaka till mig, någonsin. I alla fall inte i mänskligt format. Jag kramar om handen ännu hårdare, jag släpper henne aldrig, om ni så får drar mig här ifrån. Med ansiktet ner tryckt i Sängen och armarna skakandes runt sitter jag nu på golvet och gråter, gråter som en dåre, tårarna rinner som floder ner för mina kinder och ner i madrassen, klumpen i halsen gör det bara svårare att andas. Men jag vill inte andas, jag vill inte göra det ett skit mer än att hålla om Olivia, känna hennes närhet, höra hennes skratt, känna hennes doft, inget annat. Men jag kommer aldrig få känna hennes närhet, inte hennes doft, inte höra hennes skratt. Aldrig mer, hon är borta, för evigt och jag kan inget göra mer än att sitta och gråta. Allt är borta, hon tog mig med storm när hon för första gången kom in genom dörren, hon fick mig att falla de räckt och fick mig att känna en känsla jag inte känt på länge. Äkta kärlek. Kärleken slog mig hårt i huvudet, den tog över mitt hjärta och det ska sluta med att jag ligger och gråter på en sjukhussäng med min drömtjej bredvid mig, helt livlös.

Jag ligger länge kvar och gråter, men vad ska jag göra? Jag vill inte gå hem, jag vill inte vara utan min älskade Olivia.

”Oscar?” en svag svag röst hörs och jag tittar försiktigt upp. Jag slutar för ett tag att andas.

”Oscar?” den svaga rösten växer och leendet på mina läppar är stort. Känslan inom mig är obeskrivlig. Drömmer jag?

”Oscar?” jag drömmer inte, det är sant, ett lyckligt skratt lämnar mina svullna läppar.