Tillsammans är vi starka

Kapitel 23

°Felix perspektiv°

Ska jag vara ärlig så är det såhär jag skulle vilja vakna varje dag, Emma sover fortfarande vilket nästan alla gör, men inte jag och inte Oscar då han ligger med telefonen. Jag börjar sakta pilla i Emmas hår, hennes morgon frisyr är lite tovig så fingrarna fastnar då och då. Emma vrider på sig så hon hamnar på rygg, jag sätter händerna på varderas sida av ansiktet och lutar mig ner och pussar henne försiktigt på pannan. Ett leende växer på hennes läppar, vilket smittar av sig på mig.

Tiden går och nu sitter vi vid köksbordet, allihopa lika trötta, eller ja, Ogge, Omar och Emma är trötta, jag och Oscar har ju varigt vakna ett tag.

”vad ska vi göra idag?” säger jag och alla kollar tröttsamt på mig.

”sova” säger Omar enkelt och jag suckar.

”nej, det är tråkigt, vi gör något kul, tivoli?” säger jag och alla kollar upp på mig än en gång. Ogge skakar på huvudet och putar till Emma som håller på att somna vid bordet. Att hon är så trött förvånar mig faktiskt en aning.

”nehe, ska vi bara sova här? Gud va kul” säger jag och tar ett bet av min maka.

”ja” säger Emma trött samtidigt som hon stoppar in en sista bit av sin macka in i munnen.

”Emma vi måste hem nu, mamma hade något viktigt att säga” säger Ogge plötsligt och alla vänder förvånat på blicken mot honom. Han tar tag i Emmas arm och drar med henne ut i hallen.

”Hejdå” säger det i mun på varandra innan de går ut genom dörren. Jag kollar chokande på Oscar och han rycker på axlarna.

°Ogges perspektiv°

med snabba steg går vi upp för trappan och in genom dörren, mamma kollar förvånat på oss och vi lika så på henne. Mamma skriver aldrig och jag menar ALDRIG att vi måste skynda oss hem för att hon har något viktigt att säga om det inte VERKLIGEN är jätte viktigt.

”vad var det som var så viktigt” säger Emma och kollar på mamma med stora ögon.

”det flyttar in en mamma och hennes två barn till grannen på andra sidan vägen i morgon, vi ska gå över och hälsa på, på lördag, så planera inget den dagen” säger hon och jag och Emma stirrar på henne. Var det det som var så viktigt? Det hade väl kunnat vänta tills i morgon? Ibland blir jag så trött på henne. Jag suckar och går förbi Emma och upp för trappan, Emman sänker huvudet och följer efter. När jag kommer upp för trappan lyfter jag blicken och chokas av den nya tavlan på väggen. Det är en stor bild på mig, Emma, Erik och Gustav. När kom den dit? Den är i alla fall fin, Det är verkligen en sådan där härlig bild tagen uppifrån. Alla ligger med huvuden i mot mitten och skrattar, vad kan vi vara runt 10? Jag ler innan jag går vidare in i rummet.  Det är städat, allting är iordning och sängen är bäddad, har mamma fått något städ ryck? Jag slänger mig på sängen och kollar upp i taket, det ingen vet är att det finns en hemlig lucka där, ändas jag vet om den. Öppnar man den finns det ett litet rum som jag har lagt massa kuddar och filtar i. Väggen där är slät och ner klottrad. Där uppe är jag ofta på kvällarna, tystnaden och lugnet där uppe får mig att kunna tänka klart, mina absolut jobbigaste beslut har jag tagit där, och än så länge har det varigt rätt.  Jag klättrar upp och sätter mig på kuddhögen. Tankarna flyger iväg på den nya familjen som flyttar in i morgon, hur gamla är barnen? Tjejer eller killar eller både och? Jag avbryts av att telefonen ringer.

”hej, varför stack ni? Vad var det? Något allvarligt?” Felix röst går i 130, jag skrattar men svarar på frågorna.

”hej, någon ny familj skulle flytta in till gubben på andra sidan vägen, vi skulle dit på lördag ” säger jag och kryper längre in i kuddhögen.

”var det allt?” säger Felix oförstående och jag skrattar ännu en gång.

”ja, jag trodde det var nått alvarligt men mamma kunde tydligen inte vänta med att berätta, heller inte över mobil” säger jag innan vi lägger på. Kanske i en timme sitter jag bara där och drömmer, en knackning på dörren väcker mig och jag hoppar ner och stänger luckan innan jag öppnar dörren, Emma kommer in och drar med mig ner för trappan, in i köket och ner på en stol. Hon säger inget på hela vägen även om jag frågar vad det är vi ska göra. Vid bordet sitter mamma och pappa, Emma sätter sig ner bredvid mig. Mamma och Pappa tittar undrande på oss och jag kan inte undgå att bli lite rädd, det var länge sedan vi satt så här allihopa. Förra gången var det inte ens om mig det var Gustav som gjort något men mamma och pappa ville inte vi skulle göra det samma så vi fick sitta med ändå. Leendet växer på mamma och pappa och det kollar på varandra innan mamma öppnar munnen.

”den nya familjen har en tjej som är lika gammal som dej Oscar, du ska hjälpa henne i skolan, visa henne runt och hjälpa henne hitta till lektionerna, hon är jätte snäll och lite blyg så va inte för snabb” säger hon och jag nickar bara.

”sedan har hon en lillebror som är 7 år, men han behöver ni inte tänka så mycket på, ni ville kanske bara veta lite om honom också, han heter Robin och är lekfull och inte alls blyg.” säger pappa och ännu en gång nickar jag, jag har intet att säga, vad skulle jag säga? – ja men gud va kul för honom- skulle inte tro det.

”Kajsa som tjejen heter är brunett och ganska smal, hennes hår går ungefär till brösten och hon tycker om att måla” säger mamma och Emma suckar.

”var det något mer eller kan jag få gå och duscha?” säger Emma och hon reser sig upp från stolen och mamma nickar.

”mat om 20 minuter” säger hon innan jag också går. Uppe vid trappan fastnar jag vi tavlan igen, jag studerar den länge innan jag nöjt går in och bokstavligen slänger mig i sängen.

________________________________________________

tänkte bara säga att nästa kipitel är hur det var för Kajsa samma dag om de flyttar. så att ni inte ballar ut. haha nej men tänkte bara förklara lite snabbt.