Tillsammans är vi starka

Kapitel 54

”Emma vakna, vi ska landa nu” Ogge puttar till mig och jag vaknar upp.

”va?” svarar jag trött och sätter mig upp. Planet landar och alla går av. Eller inte jag, jag rider av. Vi tränger oss fram i folkmassan och ut på parkeringen där hoppar vi in i bilen. Jag är helt borta, jag har inte sovit på en vecka. Så fort Ogge satt ner mig i baksätet somnar jag.  Jag vaknar igen när pappa är och puttar på mig, han ler försiktigt och lyfter sedan ut mig, han bär in mig i en stor vit byggnad. Jag fattar först inte vart vi är, men så fort jag kommer innanför dörrarna förstår jag att vi är på sjukhuset. Allting går så fort och nu sitter jag på en sjukhus säng med en doktor som kollar på mina så. Byxorna är sönder klippta och min tjocktröja ligger bredvid mig.

”ja, du har haft tur, hade såret på benet varit bara någon millimeter djupare hade vi varit tvungna att amputera bort det, men du är på gränsen. Såter på armen kan vi sy ihop och såren på handleder och vrister kommer läka ihop av sig själva” säger han och jag andas ut, jag vill ha kvar mitt ben.

”så vi ska nu sy ihop både arm och ben, ag bedövar dig och sedan syr jag snabbt ihop såren och så kan du få gå hem sedan” säger han och jag nickar.

”sådär ja, nu ska jag bara dra ett bandage runt såren, ni kan ta bort de om si så där en vecka och kolla till såren, sedan kan ni komma tillbaka så ska jag kolla till dom. Har ni kryckor hemma? I så fall skulle jag föredra att du använder dom ett tag framöver, då benet kommer värka och inte klara av för mycket tyngd.” säger han och börjar linda om mitt ben. När han är klar tackar vi för oss och Ogge bär ut mig i bilen igen. Vi åker raka vägen hem, pappa parkerar och Ogge knäpper loss mig, och bär mig in i huset. Jag trycker huvudet mot hans hals och andas in hans doft. Han sätter ner mig i soffan och ger mig en filt, jag somnar direkt och sover hela dagen.  Jag vaknar när klockan är runt 5 nästa dag. Mamma sätter sig ner bredvid mig och ställer en talrik framför mig på bordet.

”välkommen hem igen gumman, du ska bara veta hur mycket vi har saknat dig. men någon som saknat dig mest är Felix och han vet fortfarande inte att du är vid liv eller hemma, ingen mer än vi vet, killarna kommer hit om en timme, ät nu så du orkar. Säg till om du behöver hjälp” säger hon och pussar min panna innan hon går till köket igen. Jag sätter på tv: en och börjar äta min macka. Klockan går och jag har tillbringat en timme framför barnprogram. Jag hör hur dörren bakom mig öppnas och hur killarna pratar, det gör ont inom mig, de är inte som förr, alltid när det kom skrattade de, var högljudda och galna. Nu är dom tvärt om ledsna tysta och deprimerade.  Ogge är gladare än de andra men det är inte konstigt.

°Felix perspektiv°

”varför är barnprogrammen i gång? Din mamma kollar väl inte på sånt?” frågar jag och Ogge rycker på axlarna.

”ni kan väl gå och sätta er i soffan, men snälla ta det försiktig, hoppa inte i den eller nått, gå lugnt och försiktigt bort dit och sätt er ner försiktigt” säger Ogge och jag kollar på honom. Har han sin porslins samling i soffan? Men jag har inte den minsta lust eller glädje för att hoppa så precis som Oscar och Omar går jag bort till soffan. Mitt hjärta stannar när jag ser vad som ligger i soffan. Med ett leende ligger hon där, kollar upp på oss och vi bara står där. Jag kan inte fatta att hon ligger där, hon lever, hon är hemma. Oscar är den första att komma tillbaka till verkligheten och kramar om Emma. Strax efter vaknar Omar och kramar om Emma han också. Emma kollar på mig och i chock vänder ja mig om och går ut genom ytter dörren. Detta ska göras på rätt sätt. Jag väntar en stund innan jag öppnar dörren igen och sträcker ut armarna. Emma gör det samma och skrattar. Jag springer fram och lyfter upp henne i en underbar kram. Lyckotårarna rinner och jag är så lycklig så det skulle räcka till hela jordens befolkning.