Tillsammans är vi starka

Kapitel 52

°Felix perspektiv°

 

”Emma! Emma! Vart är du? Svara!” med skräck, rädsla, nervositet och gråten i halsen går jag runt och skriker, hon svarar inte, hon är borta. Jag hör hur Ogge gråt skriker han också, hur Oscar, Omar, Anton och Kajsa ropar. Men ingen får något svar.

okej, nu är det på riktigt, alla springer runt som yra hönor och letar efter Emma men hon finns ingen stans. Någon sätter sin hand på min axel och jag suckar

”Emma…” gråter jag innan jag vänder mig om.

”Felix, hon är inte här, vi måste gå till polisen. Kom.” Oscar försöker låta så lugn som möjligt men man hör tydligt skräcken och rädslan i hans röst. Jag nickar försiktigt och följer med honom bort till en lyktstolpe där de andra står. Ogge vrider sig fram och tillbaka av stress och rädsla, den rädda minen i hans ansikte avslöjar honom tydligare än ögonen. Omar och Anton sitter på stenmuren, Anton med händerna i nacke och blicken fäst på sina fötter. Omar mer i något som liknar fosterställning. Kajsa står bredvid Ogge och försöker prata med honom. Jag hänger inte med, för bara 20 minuter sedan gick Emma bredvid mig och nu är hon spårlöst borta. Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill backa bandet och lämna pizzerian hand i hand med Emma, så att ingen skulle kunna slita henne från mig. Hon hade över skotts energi och sprang om kring, men kom aldrig tillbaka. Jag har inte smält det än, jag grät floder när jag trodde jag förlorat min bästa vän i bara några dagar. Och nu står jag här och har förlorat henne på riktigt. Hur mycket tror ni inte jag kommer gråta när jag kommer hem? Oscar försöker hålla sig stark, han och Kajsa gör allt de kan för att vi andra inte ska flippa ur.

”nu går vi till polisstationen” säger Kajsa och tar Ogges hand. Vi andra följer efter och i tystad går vi mot polisstationen.

”hade Emma varit här hade hon livat upp det” säger Omar ledset och jag nickar. Det är först nu jag märker hur mycket Emma gör bara genom att stå bredvid. När vi kommer fram till polisstationen bryter både jag och Ogge ihop på riktigt. Gråtandes sitter vi nu på polisstationen i ett litet rum med två vänliga poliser.

”era föräldrar är på väg hit, vi ka göra allt vi kan för att hitta Emma” säger en av poliserna och vi nickar. Den ena polisen ler vänligt och lämnar sedan rummet. Den andra sitter kvar och kollar medlidande på oss.

”är det någon som kan svara på några frågor? För att göra sökandet lättare” säger hon (polisen) och Oscar nickar.

”jag kan” han är fortfarande stark, han har tagit över Emmas roll för tillfället.

”har ni någon bild på henne? Så bra beskrivande som möjligt. Sedan, vet ni om hon hade telefonen på sig?” säger hon och Oscar börjar fippla på mobilskärmen. Han tar fram en bild och får sedan skickat den till polisen.

”nej, hon gav mig sin telefon” säger jag och håller upp den.  Polisen nickar och kollar sedan tillbaka på datorn.

”tack, vi ska göra vårt bästa” säger hon och lämnar sedan rummet. Efter några minuter kommer våra föräldrar in i rummet. Mamma kramar om mig och jag hör hur hon också snyftar. Ogges mamma gråter hon också, hon kramar om Ogge och hans pappa kramar sedan om dom. När mamma släpper mig kollar jag bort på Ogge, så fort hans föräldrar slutar krama honom är jag där, strax efter kommer Oscar, Omar, Kajsa och Anton. Ogges mamma brister ut i gråt och hans pappa kramar om henne. Polisen kommer tillbaka och vi får åka hem igen. Vi bestämde att vi skulle träffas allihopa i morgon för att vänta in ett svar från polisen. I bilen hem gråter jag, på vägen in gråter jag, i sängen gråter jag, jag gråter mig till sömns och vaknar gråtandes. Mina tårar tar snart slut. Mamma kommer in på mitt rum och jag drar upp täcket till näsan.