Tillsammans är vi starka

Kapitel 59

 

°Felix perspektiv°

En vecka, två veckor, tre veckor, fyra veckor….. Jag har varit på sjukhuset så ofta jag kunnat, men varenda gång ligger Emma lika borta och okontaktbar som förra gången. Träningen går piss, varken jag, Ogge eller de andra klarar av det. Emma får dåliga dagar att bli bra, hon lyser upp allt och får en att le varje gång. Hennes skratt dödar, hennes blåa ögon tindrar alltid av lycka och hennes lätt rosa läppar bär alltid ett leende. Försvinner hon nu, dör jag.  Det jobbigaste är att doktorn vill bara ge henne en månad till, innan han stänger av, och hon försvinner för alltid. Lämnar mig, Ogge, Oscar och Omar och resten av världen och tar plats på ett moln bland andra änglar. Lämnar alla som någonsin träffat henne i gråt. En månad, jag vill att hon ska komma tillbaka nu, jag vill krama om henne och aldrig släppa. Hon va bara 16 år och hade hela livet framför sig, det fanns så mycket hon drömde om att få göra innan hon dog. Min Ängel.

Jag andas skakigt ut och blundar, jag behöver sova. Vi är lediga resten av veckan då ingen kan konsertera sig, inte ens Daff. Jag somnar strax efter och sover ganska bra under natten. Jag vaknar av att mamma knackar på dörren, hon stiger försiktigt in och sätter sig på sängkanten.

”god morgon, Jag fixar lite frukost nu, kom ner när du vaknat helt” säger hon och drar handen genom mitt hår. Jag ler ett svagt leende till tack och hon lämnar sedan mitt rum. Jag sätter mig upp och tar tag i min mobil, ett sms från Daff har kommit och jag öppnar det.

”hej killar, jag vet att ni är lediga och inte på humör. Men jag vill att ni kommer hit en stund i dag, vi ska iväg en snabbis, va här vid 1” jag suckar och skickar iväg ett ”ok” innan jag kliver ur sängen och drar på mig mina mjukisbyxor innan jag går ner till mamma och sätter mig vid bordet.

”kan du köra mig till studion? Daff ville vi skulle komma” säger jag och tar tag i en av de färdig gjorda mackorna som står på bordet.

”klart jag kan, när ska du vara där?” frågar mamma och sätter sig ner mittemot mig

”1” svarar jag och biter en bit att min macka. Hon nickar bara till svar och dricker ur sitt kaffe. Efter frukosten går jag och gör mig i ordning innan jag hoppar ner i sängen med datorn och sätter på musik innan jag blundar och bara släpper allt för ett litet tag. Jag tror jag somnade för när jag vaknar igen är klockan kvart i ett och vi måste åka. Jag kliver ur sängen och stänger ner datorn innan jag springer ner för trappan och ut i hallen där mamma väntar. Jag drar på mig mina skor och jacka innan vi går ut och ner till bilen. Efter tio minuter stannar mamma utanför studion och jag hoppar ut, säger hejdå och springer in med luvan över huvudet då jag inte alls är på humör för att någon ska komma fram. Jag kommer säkert skrämma livet ur dom i så fall och bara känna mig ännu värre än vad jag redan gör. Men som tur är så är ingen här och jag kan lätt gå in utan att behöva ignorera någon. Där inne är redan Oscar och Omar och Daff då. Jag sätter mig ner bredvid Oscar och Daff kollar klockan innan han börjar prata.

”vi ska till Emma, har fixat en present till henne från er” börjar han och alla kollar upp från golvet.

”är hon vaken?” frågar Omar med en gnutta hopp i rösten som snabbt försvinner när han ser Daffs ledsna min.

”nej, inte än. Men hon får ha denna som sin trygghet undertiden hon är på sjukhuset” säger han och tar fram en stor vit isbjörn ur en påse. En sån som man bara vill krama om.

”kommer inte Ogge?” frågar Oscar och jag kollar försiktigt upp på Daff.

”han är redan där, så kom nu så åker vi” säger han oh går ut mot bilen. Vi följer efter och hoppar med tystnad in i bilen. Jag tar fram isbjörnen från påsen och kollar på en. Hade vi inte varit som vi är nu så hade någon dragit till med ”en sån skulle du också vilja ha” eller något liknade. Jag suckar och lägger ner den igen.

Daff stannar bilen och vi kliver ur. Jag tar påsen och börjar gå mot ingången. Daff pratar med en sjuksköterska som visar oss vägen till Emmas rum och lämnar oss sedan där. Jag plockar fram isbjörnen och kollar på den innan jag går fram till Emma med den. Jag lyfter försiktigt hennes arm och lägger ner björnen. Jag lägger försiktigt ner henne arm över den och backar sedan tillbaka. Vi stannar där en stund innan Daff kör hem oss. Vi lämnade en hälsning till alla Foooers, där vi berättade varför vi inte är så Sociala och vad som faktiskt hänt. Det var jobbigt och jag gick där ifrån efter halva. Ogge försvann ungefär när Oscar började förklara. Oscar var stark och höll ut hela tiden, han och Omar fick avsluta själva och kom sedan bort till oss. Min mobil bombas under hela tiden. Och jag sitter och gråter på mitt golv. Dom är seriöst de sötaste ”fans” som finns i hela världen. De har gjort videos om Emma, lagt upp bilder med lång text till. Alla förstår, det är det sköna, det är ingen än så länge som skrivit om något annat än bra saker.

Min ängel kämpar till slutet och vidare