Tillsammans är vi starka

Kapitel 26

(tillbaka blick)

Jag drar Emma närmare och hennes händer hamnar på mina axlar, ögonen glittrar och leendet på hennes läppar får hela mig att rysa. Jag lutar mig fram likaså Emma, våra läppar möts och Emma flyttar sina händer upp mot min käke. Emma sluter ögonen och jag gör det samma, efter något som känns som 1 sekund ropar Daff och vi drar långsamt ifrån, Emma skrattar tyst och bakar ett steg. Det skulle vara en kyss utan känslor, men jag tror en liten gnutta känsla fanns där, i alla fall från mitt håll.

Emma är en underbar vän, och jag hoppas verkligen hon är min vän livet ut. Vi kan väl säga så här, känslan att veta att Emma, Felix, Oscar och Ogge står och väntar på mig är underbar. Att alltid mötas av dessa är som att veta att det kommer regna godis. Ofattbart. Gillar jag Emma? Gillar hon mig? Jag vet inte. Att vi är vänner är garanterat, det syns överallt. På snap chat ligger vi bland varandras ”best friends” vi har en stark konversation med varandra på sms. om något känns jobbig är det bara att dra upp mobilen och trycka på ring. Hon svarar alltid, jag svarar alltid. Nu säger jag inte att jag inte pratar med de andra när det är något, men det gör jag. Men vissa saker känns bättre att ta med Emma.

(tillbaks i nu tid)

°Oscar perspektiv°

”Kajsa!” skriker jag och hon hoppar till.

”ta emot” säger jag och kastar Felix Keps till henne, hon fångar den och när Felix springer bort till henne får hon panik och kastar den vidare till Omar. Han skrattar och springer iväg.

”varför kastade du den till mig?” säger hon nervöst när jag satt mig ner i soffa.

”du var fri” svarar jag och hon skrattar. In i rummet kommer en skrikandes Emma, hon stänger dörren och håller emot. Hela tiden skrattar hon, i högra handen har hon Felix keps och i vänstra Ogges ban dana.  Jag och Kajsa sitter och kollar på Emma som kämpar med att hålla dörren stängd, jag kan tänka mig att både Ogge och Felix står och trycker på dörren från andra sidan.

”det är som att slåss mot en björn” säger Emma innan hon börjar flacka med blicken efter ett bra ställe att springa till. Dörren flyger upp och Emma tjuter och springer iväg med killarna hack i häl. Tillslut ligger Emma på golvet med Ogge och Felix över sig. Skratten av tar efter ett bra tag. Men inte helt. Hela tiden kommer det små skratt här och där. Jag kollar på Kajsa som ser helt skräckslagen ut men ändå full av lycka.

”jaha, så här är vardagen för oss” säger jag och Kajsa skrattar tyst.

”såå Kajsa, berätta om dig själv” säger jag när de andra satt sig ner i soffan.

”jag heter Kajsa är 17 år den 11 december. Jag gillar dans och musik. Jag är väldigt blyg vilket jag hatar.  Jag flyttade hit för några dagar sedan. Började med att åka in på sjukhus i stor staden. Kommer från Göteborg och har bott där tills nu. Min lille bror heter Robin och är 7 år, han beter sig ungefär som de tre. ” börjar hon och Ogge skrattar när hon säger det sista vilket leder till att han får tre stycken väldig irriterade blickar på sig.

”min mamma är över, över beskyddande och tror att jag inte klarar mig en sekund själv. Min pappa finns inte mer. Han dog för tre år sedan.” Ögonen på Kajsa blir blanka och en ensam tår trillar ner för hennes kind. Jag kramar om henne från sidan vilket Ogge också gör från andra. De andra tre sitter som tre små apor, stirrandes på varandra och på Kajsa.

”Kajsa, du ska veta att du alltid kan prata med oss” säger Ogge och Kajsa ler svagt.

”tack”