°Leas perspektiv°
Veckorna har gott och jag känner mig mycket hemma hos mina nya vänner. Jag har inte varit ensam med Felix jätte mycket. Och vi har inte varigt så där ”kärleksfulla” sär vi varit allesammans. Det är mesta del de andra som är det. Super gulliga enligt mig. Men de gånger vi varit ensamma har varit underbara och mysiga. Men just nu sitter jag med datorn och surfar omkring på olika sidor. Fanny öppnar dörren till mitt rum och kliver in. Jag rynkar pannan då hon inte säger någonting utan bara sätter sig ner bredvid mig i min säng.
”jag är hemskt ledsen” säger hon och jag ser ut som ett frågetecken.
”för vad?” säger jag undrande och Fanny suckar och trycker upp sin mobil i mitt ansikte. Jag tar den och stirrar länge på bilden. Det är inte sant, det kan inte vara möjligt. På bilden ser man Felix så och Kyssa en annan tjej, inte tydlig vem det är men att det är Felix och att det är en äkta kyss syns tydligt. Jag ger Fanny telefonen och hon tar emot den.
”han bara spelar med dig” säger hon innan hon går ut från mitt rum och stänger dörren. Tårarna bara rinner. Hur kunde han? Jag som trodde vi hade något. Kyssen i parken betydde den ingenting för honom. Efter att ha legat på mitt rum ett bra tag bestämmer jag mig för att ta en promenad. Jag går ner och drar på mig skorna och jackan sedan går jag med raska set mot parken. Efter en stund ropar någon på mig, jag vänder mig och får syn på Felix som kommer gåendes mot mig.
”vad vill du?” säger jag irriterat och han rynkar pannan.
”jag ville träffa dig” säger han och jag fnyser.
”ljug inte för mig, jag vet” säger jag och tårarna pressar under ögonlocken. Men jag kan inte gråta nu.
”vet vad?” säger han undrande som om han inte hade någon aning om vad jag pratade om.
”jag vet att…. Du är…… otrogen mot mig så lämna mig ifred” de sista sa jag snabbt och han ser helt chokad ut.
”vad sa du? Jag, otrogen mot dig? Skulle inte tro det” säger han och jag börjar gå när han tar tag i min handled.
”släpp mig” halv skriker jag.
ESTÁS LEYENDO
Tillsammans är vi starka
FanficDetta är den första berättelse jag någonsin skrivit, den är jätte dålig. LÄS INTE