Jag har aldrig trott på äkta kärlek. Jag har aldrig trott på att två människor är menade att vara med varandra, livet ut. Folk säger att det är som att dem har hittat sina andra halva, att de inte var kompletta tills de träffade den andra. Och att dem bara då visste, att det var hos den som de hörde hemma. Jag har aldrig trott på detta. Äkta kärlek. För jag har inte växt upp med kärlek runt omkring mig. Visst, jag har läst om det. Men det är annorlunda. Man kan inte lita på det som står i böcker. Det är bara en version av livet som önskar vore sanning. Försöker lura läsarna att detta är något äkta. Något realistiskt. Men jag har aldrig gått på det. Jag har sett igenom denna falska övertygande charaden. Idén om äkta kärlek.
Men nu så ligger jag här. I armarna tillhörandes en blond kille. Och jag känner saker. Saker som jag inte kan sätta ordet på. Är det denna saknade pusselbiten som folk har pratat om? Är det denna känslan av ett hem man aldrig har haft? Är det såhär kärlek ens känns? Eller är det bara saknaden av mänsklig närhet i hela mitt liv som gör att jag känner såhär? För jag hade jättegärna velat veta om jag behöver ändra mitt tankesätt. Börja tro på de alla författare skriver om. En kärlek som varar till graven. Är det de jag känner? Början till äkta kärlek? För var dag som går med denna killen, växer denna känslan mer och mer. Så pass så jag börjar bli rädd. Rädd att detta ska ta över hela mig. Så när det lämnar så kommer inget av mig finnas kvar? Men om det då är äkta kärlek, så kanske det inte behöver försvinna? Denna känslan kanske är här för att stanna?
"Vad tänker du på?"
Jag tittar upp mot killen som har tagit över både min hjärna och mitt hjärta. Vi ligger här i soffan och kollar på en film som han har valt. Jag ligger mer eller mindre på honom med hans armar virade runt min kropp. Och allt jag kan tänka på är varenda ställe på min kropp som rör hans.
"Allt? Eller ingenting. Jag kan inte riktigt bestämma mig" Han kollar ner på mig med en förvirrad blick.
"Ibland blir jag inte riktigt klok på dig hjärtat" Plötsligt stannar varenda cell i min kropp upp. Bara för en sekund. Ursäkta hjärtat vadå?
Det är nästan så jag hoppar till när ringklockan plingar till. Alex är på väg att resa sig upp när vi hör att ytterdörren öppnas. Av någon anledning så tror jag för en sekund att det är hans familj som har kommit hem. Men sekunden som jag hör Christoffers ekande röst så slappnar jag av en aning. Falskt alarm.
"HALLÅÅÅÅÅÅ. ÄR NÅGON IDIOT HEMMA?" Alex suckar högljutt och jag fnissar till. Jag reser mig upp från Alex, som också sätter sig upp. Rätt som det är klampar Christoffer in i vardagsrummet, med skor fortfarande på. Efter kommer resterande av killarna, dock mer uppfostrade utan skor.
"Nämen tja toatjejen, är du här" Kastar Christoffer ut sig och slänger sig bredvid mig i soffan. Jag väljer att inte ens svara på det. Alex pausar filmen och vänder sig mot Simon. "Vad gör ni ens här?" Simon rycker på axlarna och slår sig ner i en fåtölj bredvid soffan. "Vi hade tråkigt och du svarade inte din mobil. Så vi valde att våldgästa dig. Vi antog att Ashley också var här" Han vänder blicken mot mig. "Hej förresten" Jag ler svagt. "Hej" Simon vänder sig mot Alex igen medan han slänger upp sina fötter på fotstödet. Jacob och Oscar sätter sig på golvet nedan soffan. Alla verkar bara känna sig så hemma här. "Så vad gör vi?" Frågar Christoffer och slänger upp sina lediga skor på soffbordet. Alex fnyser och knuffar ner hans fötter med en duns. "Eyy" Uttrycker Christoffer. "Vi höll på att kolla en film innan ni kom. Nu vet jag inte längre". Jacob flinar. "Mhm jotjena, kollade film" Säger han sarkastiskt, som han antyder att vi höll på med något annat. "Och låtas inte som att du inte är överlycklig över att se oss. Jag vet att du älskar mig" Uttrycker Simon och slänger en luftkyss mot Alex. Jag skrattar till. Alex däremot bara skakar på huvudet, men jag kan ändå ana ett litet flin på hans läppar.
