"HONEY I'M HOOOME"
Alex röst får mig att hoppa till och jag hör hur ytterdörren stängs igen. Jag skrattar lätt och reser mig upp från soffan. Jag styr mina steg till köket där jag ser Alex ryggtavla släppa ner två plastpåsar med mat på diskbänken.
"Gick det bra?"
"Jadå. Men det var en jävla kö i affären. Känns som att halva stan var där" Han drar en hand genom det blonda håret och suckar. Jag hoppar upp på bänken bredvid honom och hans ögon hamnar på mig. "Hur gick det själv då?" Jag rycker bara på axlarna.
"Bra. Jag vet inte riktigt hur det kan gå dåligt med att bara ligga i soffan för en timme" Han flinar lätt och börjar packa upp påsarna.
"Man vet aldrig. Du hade kunnat ramla ner från soffan, eller så hade vi kunnat få inbrott. Man vet aldrig" Han blinkar med ögat mot mig och jag himlar med ögonen.
"Om något av de hade hänt så hade du märkt det vid detta laget" Han bara rycker på axlarna med ett flin och fortsätter packa upp varorna.
Jag kan inte låta bli att studera minst lilla rörelse han gör. Minsta lilla hårstrå som förflyttar sig när han tittar upp mot mig.
"Vet du vad jag hade velat göra?" Jag lägger huvudet lätt på sne och kollar nyfiket på honom.
"Vadå?" Han mer lätt och tittar ner på mjölken i sina händer.
"Ta ut dig på en riktig dejt" Jag höjer ögonbrynen. Dejt? Huh?
"Vad har du i åtanke?"
"Jag har en idé, men för tillfället håller jag det för mig själv"
Det får mig att skratta till. "Vad mystiskt" Han skrattar instämmande in, men vänder sin blick ner till kassarna. Jag dinglar lätt med benen som svävar i luften från diskbänken.
"Men du vet att jag inte är den där klassiskt romantiska typen" Han tittar upp på mig med en glimt i ögat.
"Åh nej, jag vet. Ingen bio eller dyra restauranger här inte" Säger han och blinkar med ena ögat.
----
"Du berättade aldrig att det var ikväll du tänkte" Säger jag skrattandes samtidigt som jag blint inte försöker att ramla omkull. Hans mössa är långt nerkastad över mina ögon så den nästan täcker hela min näsa.
"Nej men då skulle det inte vara lika mycket utav en överraskning" Jag kan nästan höra hur han flinar. Jag kan känna hur gräset under mina fötter övergår till sand. Jag kan höra lätta vågor i bakgrunden och känna saltdoften i luften. Jag ler för mig själv.
"Nu är det inte långt kvar" Hör jag hur Alex lätt mumlar. Jag försöker traska på i sanden. Men i dessa skorna sjunker jag gärna ner. Genom våra sammankopplade händer får Alex nästan dra med mig nu.
"Okej ta ett längre steg fram" Jag gör som jag blir beordrad och känner hur jag hamnar på något träaktigt.
"Vänta jag vet vart vi är" Säger jag plötsligt. Jag hör honom skratta till.
"Misstänkte det, men vi är i alla fall framme. Vänta en sekund bara" Jag hör hur han går en vit bort och pysslar med något innan hon kommer tillbaka. Han ställer sig bakom mig. Så jag kan känna honom mot min rygg. Han tar försiktigt tag i mössans kant och plötsligt kan jag se det jag anade. Men jag blir samtidigt väldigt överraskad.
"Alex.. Jag vet inte vad jag sak säga-" Nästan mållös stirrar jag framför mig. Solens sista strålar lyser upp bryggan framför oss. Visar stearinljusen som är uppställda längst bryggan och leder fram till en filt med en picknickkorg ståendes vid sidan.
