Alex
18 April, 23:44
Varför kom du inte fram
Du har verkligen inget att dölja
Alex du verkar verkligen inte förstå
Jag är inte den du tror att jag är
Kan du sluta säga så
Alex...
Nej sluta
Alex
Du föreställer dig denna blonda, snygga tjejen
Som jag inte är
Jag är en nörd
Jag är fattig
Jag har en mamma som hatar mig
Jag är ensam
Jag är osynlig
DÄRFÖR är jag inte den du tror
Jag försöker ignorera att hela min existens är ett fucking skämt
Men det går inte
Och så kommer du här
Ger mig nästan hopp över att jag faktiskt räcker till, att någon ser något i mig
Men i slutändan så kommer det bara vara en besvikelse
För när du inser vem jag är så kommer du förstå
Läst
Jag lägger ner mobilen på sängen med tårar rinnandes nerför kinderna. Jag är ett fucking misslyckande. Vilket Alex verkar inse nu, i och med att han inte svarar. Men helt plötsligt börjar min mobil vibrera. Jag tittar ner. Mitt hjärta stannar och jag kan inte andas. Det ringer. Alex ringer. Jag tar upp mobilen med skakiga händer. Vågar inte göra något. Med ett skakigt andetag drar jag fingret över den spruckna skärmen och för mobilen till mitt öra.
"Hallå?"
Jag flämtar till av att höra hans röst.
"Är du där?"
"Ja"
Min röst är skakig. Man hör på mig att jag gråter.
"Lyssna, jag kanske inte vet vem du är i korridorerna, men det spelar ingen roll. För jag känner dig visst. Jag kanske inte vet alla detaljer om ditt liv, men jag menade varenda ord jag sa i matsalen. Jag vet att du är denna fantastiska människan jag ser, även om du kanske inte alltid ser det. Och jag bryr mig inte om de sakerna du sa, de gör inte dig som person"
Han andas ut. Jag stirrar bara in i min vita vägg. Med ännu fler tårar rinnandes
"Snälla, gråt inte"
"Jag kan inte låta bli" Snörvlar jag.
"Det är enkelt för dig att säga allt detta nu. Men vad händer när hela skolan får reda på att tjejen som du har snackat med inte är denna populära tjejen alla tror?"
"Jag bryr mig inte om dom och deras åsikter. Jag bryr mig bara om dig"
"Jag tror dig inte"
Han suckar. Jag kan höra hur upprörd han är.
"Hur kan jag få dig att tro mig?"
"Jag vet inte.."
Det blir tyst. Allt som hörs är våra andetag genom mobilerna. Nu rinner bara enstaka tårar ner för mina kinder.
"Mitt liv är en enda stor röra" Säger jag tyst, nästan som en viskning.
"Och jag har inte råd med att släppa in någon som ändå kommer försvinna"
"Jag planerar inte att försvinna vet du"
"Men du kan aldrig veta. Jag vill inte utsätta dig för det här. För mig"
"Men kan det inte vara värt ett försök? Det kanske kommer funka" Man kan nästan hörs hoppet i hans röst.
"Men kanske inte"
"Men den risken kanske är värd att ta.."
"Kanske..."
Det blir tyst ett långt tag.
"Har du verkligen det så dåligt?"
"Alex..."
"Nej jag vill veta. Mår du bra?"
"Om jag ska vara ärlig, nej. Jag mår inte bra" Jag börjar känna ett tryck i bröstet.
"Jag... Jag önskar jag bara kunde vara där och hålla om dig"
Jag sluter mina ögon och lutar mig mot väggen bakom mig, medan jag håller om mig själv. Föreställer hur det skulle vara med honom bredvid mig. Plötsligt blir trycket i bröstet lättare, bara genom att föreställa honom här med mig.
"Jag också" Viskar jag.
"Så vad hindrar oss?"
"Tiden. Det är ingen bra tid för oss just nu. Men kanske.. kanske i framtiden"
Han gör en tung utandning, nästan skakig.
"Jag kan inte vänta till framtiden"
"Inte jag heller.. Men jag tror att vi måste"
"Om.. Om du säger så. Men du ska veta att jag alltid finns ett telefonsamtal iväg"
"Tack Alex. Tack för allt" Jag ler smått.
"Alltid min prinsessa. Alltid.."
"Godnatt"
"Godnatt. Sov så gott"
Jag lägger på och håller mobilen mot mitt bröst. Försöker få mitt hjärta att lugna sig.
Jag vet inte hur han gör det, men denna killen är något alldeles speciellt. Och jag börjar tro att det finns hopp. Vilket skrämmer mig så enormt.
