Vem trodde att jag hellre hade velat vara hemma än i skolan. Inte jag iallafall. Men idag är jag allt annat än sugen på att se Alex. Händelserna från gårdagskvällen har spelats upp i repriser om och om igen. Hela kvällen , hela natten, hela morgonen. Det tar inte slut. Det är så många tänk om. Tänk om han hade tagit av bindeln, sett att det var jag. Tänk om mamma inte hade messat, och jag hade avslöjat mig. Tänk om jag inte hade dykt upp. Tänk om jag inte var jag. Om jag inte var jag hade det hela varit så mycket lättare. Tänk om jag hade varit den han hade velat att ja var. För hur mycket han än önskar det, är jag inte tjejen han tror att jag är. Men samtidigt är jag det. Han har rätt med att jag är tjejen från festen, men det är det. Jag är inte snygg, jag var utklädd. Jag är inte populär eller omtyckt, jag är motsatsen till allt det. Jag är osynlig och ensam. Det är de som gör så ont. Jag önskar att jag var den tjejen, så mycket. Men just nu ger jag honom hopp. Hopp om att jag är den tjejen, hopp om att han någonsin kommer kunna vara med den tjejen. Men det kommer aldrig hända. Jag kommer inte klara av att se hans besvikna blick när han inser att det är jag. Att jag är tjejen bakom peruken, tjejen bakom skärmen. Att det var jag hela tiden. Nej, jag skulle inte klara av det. Mitt hjärta skulle inte klara av det.
Men trots detta, öppnar jag dörren som leder in till skolan, med väldigt lite marginal till min första lektion. Med snabba steg går jag längst korridorerna och till mitt skåp. Jag tar fram böckerna jag behöver och slänger igen skåpdörren. Jag tittar stressat ner på min mobil. Fuck 1 minut tills vi börjar. Jag rundar ett hörn och ser precis när dörren till klassrummet stängs. Toppen, nu kommer alla kolla på mig när jag kommer in. Jag öppnar sakta dörren, och mycket riktigt riktas alla ögon på mig. Särskilt ett par, blåa och vackra. Snabbt slänger jag ner blicken i golvet. Men blickarna varar inte länge, då de inser att det bara är jag. Läraren bara blänger på mig irriterad medan jag går längst bak i klassrummet och sätter mig. Med en suck begraver jag mitt ansikte i mina händer. Läraren börjar lektionen, men jag saknar all form utav koncentration. Allt jag kan göra är att titta på bakhuvudet tillhörandes personen jag mötte senast igår. Personen jag kysste igår.
Lektionen går snabbt och innan jag visste ordet om det så är vi ute i korridoren igen. Jag går med mina böcker hårt tryckt mot bröstet, slingrande förbi alla människor för att komma till mitt skåp för att byta böckerna till kemiböcker. För idag ska vi fortsätta med vårt grupparbete, vilket innebär ännu en lektion med Christoffer vid min sida. Yaaay... Som vanligt står gruppen med killar vid skåpen, men det är inte direkt någon som lägger märkte till mig när jag smyger fram till mitt skåp.
"Asså jag pallar verkligen inte kemi" Det är Christoffers röst som hörs från klungan.
"Äsch, labb är fett chill ju"
"Ja men jag är med hon där"
"Ja stackars dig som inte behöver göra något" Hör Simon skratta och slå till Christoffer. Snabbt smyger jag undan och ställer mig bakom hörnet, inte synlig men fortfarande inom höravstånd.
"Nej jag lovar, hon är rapp i käften"
"Jo eller hur, jag har typ aldrig hört henne yttra ett ord under dessa två åren. Så jag tvivlar på det" Det är Simon som ännu en gång öppnade sin mun. Herregud.
"Ey, låt henne va. Stoffe du ska vara glad att hon gör ert arbete åt er" Mitt hjärta stannar. Det var Alex. Försvarade han mig? Eller va hände egentligen? Jag börjar höra steg mot mitt håll, så jag vänder mig snabbt om och börjar gå till klassrummet med raska steg. Till min tur är dörren öppen så det är bara att smita in och sätta mig vid min vanliga plats. Inom några sekunder kommer mycket riktigt gruppen in och jag vänder min blick neråt i bordet och drar upp hoodien över huvudet för att maximera min osynlighet. Killarna sätter sig vid andra sidan klassrummet tillsammans och fortsätter en livlig konversation tills läraren tystar dem.
