Alex
3 April, 13.24
Jag såg dig
Du såg mig?
Ja
När du tryckte ner tungan i blondinens hals
Avundsjuk princess? ;)
Varför beter du dig helt plötsligt
som ett jävla sopsvin
Oj, förlåt då
Men det är ju inte så att du
har någon pax för mig
Nej det har jag inte sagt heller
Nej men varför blir du sur då
För att du beter dig som att jag vore speciell, men sen helt plötsligt blir du en helt
annan kille
Ja men det är väll upp till mig
Inte när det sårar MIG
Cinderella..
Förlåt
Sluta kalla mig det
Varför?
Jag är inte en prinsessa
Jo du är min prinsessa
Läst
Helvete. Vad gör jag. Jag lägger ner mobilen på sängen.
Jag har ingen jävla pax för honom som han sa. Men ändå, det gör så jävla ont. Han säger alla dessa sakerna, men sen gör han såhär. Han får mig att känna mig speciell, och sen gör han sådana här saker och agerar såhär.
Suckandes reser jag mig från sängen och ser på klockan som visar kvart i sju. Jag måste egentligen äta något men mamma är nere i köket och verkar inte vara på humör för att se mig idag. Hon kom hem för kanske en timme sedan från sjukhuset. Jag satt i vardagsrummet när hon klev in genom dörren. Direkt när hennes blick la sig på mig så mörknade hennes ögon. Det är som att hon har detta konstanta hatet för mig, och har alltid haft det, och att det inte finns något som någonsin kommer ändra det. Hon kommer för alltid förakta mig.
Jag tittar ut genom mitt smutsiga fönster. Solen är just på väg att gå ner och solens sista strålar lyser på de nykomna löven på de få träden som pryder den lilla gården på baksidan av huset. Det är vackert. Så vackert. För bara någon sekund glömmer jag bort mitt eländiga liv. Synen skapar ett lugn inom mig. Men det varar dessvärre bara för några få sekunder, för jag dras snabbt tillbaka till verkligheten när dörren slängs upp och mamma visar sig i dörröppningen. Hon har fortfarande på sig sina jobbkläder från sjukhuset och hennes bruna slitna hår är uppsatt i en slarvig knut. Rynkorna i hennes ansikte visar hur trött och sliten hon verkligen är.
"Vad?" Suckar jag och går bort till min säng för att sätta mig.
"Inte den tonen mot mig unga dam" Morrar hon med en hotfull blick. Hon står kvar i dörröppningen, men handen fortfarande hållande i handtaget. "Jag vill bara säga att imorgon kväll vill jag inte se dig i min lägenhet. Jag ska ha besök"
"Så jag får inte vara i mitt egna hem för att du tar hem ännu en gammal gubbe?" Säger jag argt och himlar med ögonen. Hon tar några hotfulla steg mot mig.
"Ashley, passa dig jävligt noga. Du ska respektera mig, så länge du är under mitt tak iallafall. Men om det inte passar dig så tvekar jag inte en sekund på att kasta ut dig" Inombords skakar jag huvudet mot hennes tomma hot. Både hon och jag vet att hon inte kan kasta ut mig förrens jag fyller 18.
"Uppfattat, sir" Svarar jag enbart. Utan något mer ord lämnar hon rummet muttrande över att hon bara borde sälja mig. Dörren smäller igen och jag suckar högljutt. Mitt huvud möter min tunna kudde och jag sträcker mig rak som en spik i sängen. Mina ögon stängs och jag låter ilskan rinna av mig.
Detta är inte ovanligt, att hon inte låter mig komma hem för att hon ska ha "sällskap". Hon döljer inte ens det längre. När jag var mindre, innan jag flyttade hit, så sov jag bara hos Linn. Mamma pratade med hennes föräldrar och sa att hon hade "planer med jobbet". Jag vet inte om de någonsin förstod sanningen. Eller så brydde de sig inte helt enkelt. De hade inget emot att jag var hos dom, inte vad jag vet iallafall. Jag tror helt ärligt att de ibland var oroliga för mig och därför alltid tillät mig vig vara där. Jag och Linn lekte aldrig hemma hos mig. Inte för det var mycket till ett hem. Visst, vi bodde bättre då än vad vi gör nu. Då hade vi iallafall ett hus. Farfar och farmor brukade hjälpa till med räkningarna på den tiden, när mamma inte klarade av det själv. Men jag var så liten då, jag förstod inte, jag förstod inte något av det. Varför jag behövde sova hos Linn, vart mamma skulle, varför farfar och farmor var så oroliga. Men sen flyttade vi, jag tappade kontakten med hela min släkt, för mamma ansåg att det var bäst att glömma dom och börja om. I början fick jag prata med farmor och farfar, men sedan började hon förbjuda mig och tog min mobil. Tillslut slutade de höra av sig. Slutade bry sig, precis som deras son. Men det kanske var bäst så, för då slapp jag konstant låtsas som att allt var bra. Dom visste mycket, men de visste inte allt. Vilket var för det bästa.
Jag öppnar ögonen igen. Med en känsla av sorg, mer än ilska. Jag undrar ibland hur allt blev så fel, hur jag hamnade här, hur livet blev såhär, som en en enda stor röra.
