Jag vet inte vad som är tårar och vad som är regndroppar. Båda blandas och rinner ner för mitt ansikte. Jag kan knappt kontrollera mina hulkningar och det gör ont. Det gör så satans ont i hela kroppen. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag har enbart känt en sådan här smärta när jag fick reda på Linns död. Varför gör detta nästan ondare? Varför gör det så ont? Varför reagerar min kropp såhär? Jag borde inte känna denna smärtan. Det är som om min kropp är satt på brand men min insida är kall som is, som att någon håller i mitt hjärta med en knytnäve, pressar samman varenda lilla cell. Som att jag tillslut gick sönder. Jag visste att dagen skulle komma. Dagen när jag inte klarade mer. Men jag vågade knappt tänka på vad som skulle hända då. Vad händer nu då? Jag har ingenstans att ta vägen. Men i mitt synfält, skådar jag att mina ben har burit mig till min lägenhet. Min kropp skakar och jag känner mig mer svag än någonsin. Jag öppnar försiktigt porten och kliver in. Värmen sköljer över mig, men min kropp vägrar ta in känslan. Det är som att jag inte kan tina upp. Kylan sitter inuti mig nu. Med stela steg går jag upp för trappan tills jag möts av vår dörr. Jag känner försiktigt på handtaget och inser att den är olåst. Men jag orkar inte ens bry mig. Senast jag såg mamma var igår när jag faktiskt sa emot henne. Men jag bryr mig inte om henne längre, jag ser inte poängen med det. Jag kliver in i lägenheten, obrydd om att ens ta av mig skorna. Tårarna har slutat rinna, men nu känner mig bara mig tom. Som aldrig förr. Men jag hinner knappt gå 2 steg in i lägenheten innan mamma dyker upp från köket. Hon kollar på mig med avsky i sina ögon.
"Ta av skorna för helvete unge" Jag bara stirrar på henne med tomma ögon, sedan tar jag ännu ett steg in. Hon tar ett steg ut från köket så hon står mitt i hallen. Jag ser nu flskar med alkohol i hennes hand. Jag skulle anat, jag kände doften direkt när jag klev in.
"Jag. Sa. Ta. Av. Skorna" Hennes röst är djup och hotande. Men vad ska hon göra åt saken?
"Varför skulle jag? Det är ändå en svinstia här hemma?" Hennes ögon mörknar.
"För jag är din mamma och säger åt dig att göra det" Mitt tomma inre fyllt plötsligt av ilska. En ilska som jag aldrig känt förut. En ilska jag har byggt på mig genom alla dessa år. Det är överväldigande.
"Sen när har du NÅGONSIN varit som en mamma för mig? Huh? För så gott som jag vet har jag inte haft en mamma på nästan 18 år" Man kan nästan se chocken i hennes ögon. Jag har aldrig talat till henne på detta viset förr. Men direkt byts denna chocken ut till avsky.
"Vad sa du precis till mig?" Hon tar ett steg närmare. Hennes andedräkt stinker av alkhol. Men jag backar inte. Jag skulle aldrig backa för denna kvinna.
"Du hörde mig. Jag är så jävla trött på att bli behandlad såhär. Jag är så jävla trött på att bli anklagad för att pappa lämnade DIG" Det är som att jag såg hur hennes hjärta snärjdes till. Jag har inte nämnt den mannen på nästan 10 år.
"Ja du hörde mig. Det är inte mitt fucking fel att han lämnade dig. Om han hade älskat dig hade han stannat. Men det gjorde han inte" Jag tar ett steg närmare. Hela min kropp surrar och allt jag känner är hat. Hon går i försvar.
"Det var DIG han inte ville ha unge. Patrik lämnade OSS, för att han inte ville ha med dig att göra" Hon låter så övertalande. Men jag flinar endast.
"Vi både vet att det inte är sant" Just när jag yttrar de orden ser jag hur det är nog för henne. Hon hatar mig, det visste jag redan. Jag har växt upp med hennes hennes onda ögon och den vetskapen. Men detta... Detta var något jag aldrig skådat förr. Inom en millisekund höjer hon sin nästan tomma glasflaska och den svingas mot mig. Jag hinner knappt reagera av hennes påverkade rörelser. Nästa sekund känner jag hur min kropp träffar marken. Omgiven av glas.
Mitt huvud piper. Min kropp är okontaktbar. Jag känner inget. Jag hör inget. Förutom detta konstanta pipet. Mitt synfält är suddig och jag känner smaken av järn. Mina ögonbryn dras ihop förvirrat. Men det är då det plötsligt är som att all känsel i kroppen kommer tillbaka. Och smärtan i min panna är olidlig. Flod forstar ner för mitt huvud och yrseln är något jag inte kan försumma. Men ändå får denna glöden inuti mig, som trots att allt säger mot mig att göra det, att ställa mig upp. Det går sakta, men jag gör det. Jag reser mig upp. Tills jag står där, på två ben. Framför kvinnan som nu håller en halv flaska i handen, där resten är utspridd på golvet eller på mig. Jag höjer sakta min blick tills den möter hennes.
Hon
Hon som ska vara min mamma.
Hon som en gång älskade mig, tills pappa lämnade.
Hon gjorde detta.
Jag kan knappt tro det. Det är som om min ilska har försvunnit. Kanske är det slaget mot huvudet. Men jag känner mig ännu mer tom än jag gjorde förr, om det var möjligt. Jag har inget hem längre. Med blicken på mammas ansikte, kvinnan framför mig, inser jag det uppenbara. Det uppenbara om vad mitt öde nu är. Jag kollar på henne. Hennes blick är nu en blandning. Hatet är fortfarande där, när hon ser ner på mig. Men det finns något annat. Som att hon vet att det är sista gången hon någonsin kommer se mig. Jag går ett sakta steg mot henne. Våra ansiten är nu bara någon decimeter från varandra. Sakta, med rinnandes blod ner för mitt ansikte, säger jag de tre orden jag känner för henne. De tre orden som reflekterar allt hon har gjort mot mig.
"Jag hatar dig"
Och med det, vänder jag mig om och går min väg mot ytterdörren. Jag hör hur glaset knastrar under mina skor. Men jag går min väg, för sista gången, ut från denna dörren.
Jag tar upp min mobil, går in bland blockerade nummer. Där, där är numret.
Jag vet vad jag måste göra, innan jag kan fullfölja mitt öde.
