Kom igen Ashley. Du klarar det. Det är bara att sätta ena foten framför den andra. Höger, vänster, höger, vänster, höger.. Skit ifall någon kollar mot ditt håll. Blicken på fötterna. Höger, vänster, höger, vänster.
Det är definitivt färre blickar på mig nu när jag inte har Alex vid min sida. Vilket är på gott och ont. Jag saknar hans närvaro bredvid mig.
Alex
16 augusti, 12:02
Princess
Är du vid ditt skåp?
Är där om 5<3
Du vet hur jag känner med det smeknamnet..
Men yes, där om en sekund bara. Väntar här
Det där smeknamnet slänger mig tillbaka några månader. Det är en känsla av pirr men också overklighet. Som att det inte är samma Alex som nu. Min Alex. Han var någon jag aldrig trodde jag kunde få. Att hela grejen var omöjlig. Han och jag. En sommar tillsammans senare är vi tillsammans?? Om någon hade berättat det för mig då så skulle jag skratta rakt i deras ansikte. Av så många anledningar. Men även om det finns så många utmaningar framför oss, mest på grund av mig, så gör vi det tillsammans. Jag vågar tro att detta är början på något riktigt fint.
"Hej Princess" Jag hoppar till mitt i rörelsen för att lägga in mitt block i skåpet, men känner sedan två armar svepas om min midja bakifrån. Jag behåller blicken i skåpet, men med ett leende på läpparna.
"Vad har jag sagt om det smeknamnet?"
"Att du älskar det" Hans varma andedräkt träffar mitt öra och en rysning går igenom hela min kropp. På något sätt känns det som att han märker det, för han fnissar till, ger mig en snabb puss på örat och sedan släpper mig så jag kan vända mig om. När jag möter hans ansikte så vet jag att jag har rodnad på kinderna.
"Bra försök, men jag gillar fortfarande inte det"
"Jag kan nog få dig att ändra dig med tiden" Flinar han. "Är du redo för lunch?" Jag nickar och låser mitt skåp.
"Betyder det att jag får sitta vid de coola kidsens bord nu?" Flinar jag när vi går mot matsalen. Jag kan redan nu höra Christoffers höga stämma. Alex hand omfamnar min.
"Ja du är en av oss nu, och du blir inte av med oss" Jag möter hans blick och jag svär att hans ögon tindrar lite extra. Som att han känner samma sak som mig när vi är i närheten av varandra.
Mycket riktigt står det en grupp killar väntandes utanför matsalen. Simon stirrar intensivt ner i sin mobil medan Christoffer bråkar högljutt med Jacob.
"Men är du dum i huvudet? Klart som fan jag hade vunnit"
"Tja" Alla vänder upp blickarna mot oss. Christoffer lägger direkt armarna i kurs.
"Kan ni förklara för Jacob hur det är fullt rimligt att jag hade vunnit ett lopp mot en giraff ?" Jag bara glor på honom medan Alex skakar på huvudet.
"Ibland undrar jag hur ni kan överleva med så lågt IQ"
"Amen till det. Nu går vi in, jag svälter" Säger Simon och avbryter Christoffer som var påväg att fortsätta argumentera. Hur hamnade jag i denna situationen?
Väl inne i matsalen känner jag det gamla ångesten krypa in. Matsalen var det värsta, då man kände sig som mest ensam. För det var så tydligt när alla andra sitter tillsammans med sina vänner, och man själv sitter i sin ensamhet. Enda positiva var att det var den gången om dagen där jag fick varm mat i magen, särskilt de dagar mamma var hemma och på dåligt humör.
