Vi är placerade i soffan i deras tv-rum, precis som vi har varit under hela dagen sedan frukosten. Jag försökte nämna något efter frukosten om att jag inte ville tränga mig på och att jag kan gå om jag stör, men han insisterade att jag skulle stanna. Vi sitter inte för lång ifrån varandra, men vi sitter inte heller allt för nära. Våra ben är bara några ynka centimeter från varandra. Jag kan inte ljuga, idag har varit en av de konstigaste dagarna någonsin. För jag har umgåtts med Alex hela dagen, som jag, som Ashley. Han inte nämnt en enda gång om hans känslor om att det var jag bakom skärmen. Han har inte nämnt gårdagen heller, eller om mitt sår i pannan. Vi har för de mesta bara pratat om ganska ytliga saker. Jag har inte riktigt vetat hur jag sak bete mig runt honom. Jag försöker spela cool, men det går inte särskilt bra. Jag tror att han har hört mitt nervöst dunkande hjärta hela dagen, som hela tiden sviker mig och dunkar dubbla slag varje gång jag möter hans ögon. Men just nu är våra ögon fastklistrade på tv:n framför oss. På den spelas Björnbröder, för han blev så chockad när jag berättade att jag inte hade sett den. Men han var klok nog för att inte fråga varför. I ärlighetens namn så är det inte många filmer jag har sett de under min barndom. Mamma sålde vår tv när jag var ganska ung. Tanken av mamma får mig att rysa. Jag känner direkt hur Alex blick hamnar på mig.
"Fryser du?" Jag skakar huvudet tacksamt.
"Nejdå, det är okej" Men trots mina ord reser han sig upp och går bort till fåtöljen intill soffan. Han tar tag i en av filtarna och kommer tillbaka. Nästa sekund har han lagt en filt om mina axlar och jag kan bara le tacksamt mot honom. Han placerar sig bredvid mig igen, fortfarande på samma avstånd. En ynka centimeter ifrån mig. Jag försöker koncentrera mig på filmen framför mig igen, men mina tankar går direkt till mamma. Undra vad hon gör just nu? Antagligen dricker. Undrar hon ens vart jag tog vägen? Såklart hon inte gör. Det enda hon möjligtvis tänker på är ifall jag har gått till polisen för våld mot en minderårig. Jag kollar mot klockan på väggen framför oss. Den är redan elva på kvällen, ovilligt smiter en gäspning ut ur min mun och ännu en gång hamnar Alex blick på mig.
"Det kanske är dags att sova" Utan att jag hinner svara sträcker han sig fram och stänger av tv:n med kontrollen. Tystnad tar över rummet och jag kollar upp på Alex.
"Asså Alex, jag vill verkligen inte tränga mig på. Jag kan gå nu, så du kan få sova" Men han bara skakar på huvudet.
"Det kan jag inte tillåta, det är alldeles för sent"
"Men-"
"Inga men" Han kollar på mig med sådana snälla ögon så mitt hjärta smälter. Han sitter där, i hans myskläder med hans blonda hår ovårdat och hänger ner framför ögonen på honom. Han är så underbar, så det nästan gör ont i mig.
"Alex, jag kan inte stanna här för alltid" Min röst är raspig, men bestämd. Jag kollar på honom med en menande blick.
"Varför inte? Vi har ett gästrum, där jag sov inatt, och vi har-"
"Alex" Jag avbryter honom snabbt och vänder hela min kropp mot honom. Mina händer tar försiktigt tag i hans. Mina ögon får kontakt med hans.
"Jag kan inte göra så mot er. Bara att få varit här under detta dygnet är jag otroligt tacksam över. Men det är ingen hållbar långsiktig plan" Jag kan nästan se hur hans ansiktsuttryck blir ledsamt.
"Men vart skulle du ta vägen? Jag hade inte kunnat leva med vetskapen av att du delar samma hem som din mamma" Hans sätt att säga det på är bara så oskyldigt. Men jag skakar bara huvudet.
"Du kan vara lugn, jag ska aldrig tillbaka dit" Han kollar på mig med ett förvirrat ansiktsuttryck.
"Varför inte?" Min ena hand lämnar hans och hamnar automatiskt på plåstret i pannan när jag tänker på händelsen från igår. Plötsligt ändras hela hans uttryck, som att han förstår precis vad som har hänt.
