Hej! Detta har egentligen ingenting med boken att göra i sig. Så bara hoppa över denna texten om ni känner för de, jag förstår! Men jag måste lätta på hjärtat lite.
Psykisk ohälsa är en stor del av vårt samhälle idag, tyvärr. Jag, precis som många andra, lider och kämpar dagligen med detta! Men jag vill att ni alla ska veta att ni är inte ensamma. Även om ni känner er som världens ensammaste människor just nu, så vill jag bara säga att ni är inte ensamma.
Jag har kämpat dagligen nu i snart 2 år med depression, social ångest och allmän ångest. Men jag fick inte diagnosen depression förrän kanske ett halvår sedan. Varför det tog så lång tid berodde på att jag inte trodde på det själv. Jag behöll allt inom mig, alla känslor, alla tankar. Jag berättade inte för någon. Jag höll på såhär i mer än 1 år, tillslut så brast det. Jag klarade inte av det mer. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade nått en gräns där jag inte ens kände igen mig själv längre. Men ingen visste, ingen hade någon som helst aning. För jag höll allt inom mig. Om jag hade berättat för någon, innan det blev såhär illa, så tror jag att mitt år hade varit annorlunda. Men jag tänkte att "det finns folk som har det värre", "mina problem är inte tillräckligt viktiga", "det spelar ingen roll". Jag vet att det finns människor där ute som förstår hur jag kände, hur jag fortfarande kan känns ibland. Och jag vill, till er alla, säga att DET SPELAR VISST ROLL! Det kommer alltid finnas människor som har det värre, mina problem var ingenting jämfört med vad andra behöver stå ut med dagligen, och jag önskar att jag verkligen kunde hjälpa dem alla, men bara för det är inte dina problem inte viktiga!
Iallafall, tillslut vågade jag säga något. Och vet ni vad? Det har hjälp. Jag fick delta en 10 veckors behandling för depression, vilket har förändrat mitt liv. Jag säger inte att jag är helt "frisk" ännu, men det har hjälp. Jag vet nu att jag är inte ensam, jag är aldrig ensam. Även i de mörkaste stunderna där jag känner mig som världens ensammaste människa. Jag kämpar fortfarande med min depression, med min ångest. Men idag har jag så mycket mer kunskap inom ämnet, och vet nu hur jag ska hantera det bättre.
Så om ni känner igen er i något av detta, om ni känner att ni mår det minsta dåligt. Prata med någon, snälla, innan det blir så mycket värre. Jag vill verkligen inte att någon av er ska få genomgå det jag gjorde. Ni förtjänar så mycket mer!! Jag vet att det är läskigt att öppna upp sig för någon, vem det än är. Man känner sig sårbar och rädd. Men det är okej!! Ni är inte ensamma! Aldrig!
Jag finns alltid här, ni kan skriva till mig alltid, oavsett om vad det handlar om. Inget är för litet, och inget är för stort. Om ni behöver prata med någon, finns jag här. Jag vet att jag skulle ha uppskattat att någon sa det till mig när jag mådde som värst. Att skriva detta är ett ännu ett sätt att öppna upp och kunna motarbeta depressionen.
Så snälla, ta hand om er, ta hand om varandra! Ni alla är så fruktansvärt värdefulla, och er support hjälper mig verkligen <3
Vi ses i nästa kapitel, kram på er <3
