Som vanligt är den trånga korridoren full av elever. Med blicken riktad neråt på de slitna adidasskorna, som jag har haft i allt för många år, försöker jag smita förbi utan att väcka någon särskild uppmärksamhet. Inte för att någon egentligen bryr sig om mig. Oftast slänger dom inte ens en blick på mig. Jag kommer fram till mitt gula, slitna skåp och försöker få upp det sega låset som aldrig vill som jag vill.
"Seriöst" Mumlar jag för mig själv. Att låset alltid ska krångla. Precis när jag har fått upp det smäller något, eller rättare sagt någon, in i min rygg och jag kraschar in i skåpen.
"Simon för helvete" Hör jag en röst bakom mig skrika och jag känner mycket väl igen den. Det skulle alla i skolan göra. Killen som har krockat in i mig är Alex, Alexander Carter. En av skolans populäraste killar. Eller som jag brukar säga det, en av skolans mest uppblåsta idioter. Jag vänder mig försiktigt om och synar en grupp skrattandes killar. Ingen lägger ens märke till mig, vilket inte direkt överraskar mig. Jag är beredd på att vända mig om igen när Alexs blick hamnar på mig. Hans blåa ögon möter mina blågröna och jag stelnar. För en sekund tror jag nästan att han ska be om ursäkt. Men innan jag hinner tänka mer vänder han sig till killarna igen och dom går vidare som att inget har hänt. Jag suckar tyst för mig själv. Ibland förstår jag mig inte på dom, inte ens ett förlåt? Dom bryr sig väll bara inte helt enkelt. Inte om någon som mig. Jag tar mina mattesaker och låser mitt skåp. Med tunga steg styr jag mig mot mattesalen.
***
"Tack för idag elever" Ropar den sura gubben, som ska likna vår lärare men hade passat bättre som fängelsevakt, ut över klassrummet. Ett surr av prat intar när alla är påväg ut. Jag hör många ord om "festen ikväll" och liknande. Vad jag har hört ska tydligen Jacob, en i Alex "gäng", ha en halloweenfest. Självklart kommer inte jag gå på den. Dels för jag inte går på fester. Jag sitter hellre hemma i min säng och läser en bok i lugn och ro. Inte för att folk direkt vet vem jag är här, jag är osynlig i denna världen. Ända sedan jag började på denna skolan har jag varit ensam, vilket är cirka ett och ett halvt år då det nu är mitten av första terminen i tvåan. Men jag kan inte heller gå på festen på grund av den enda människan som möjligtvis bryr sig om mig kommer hem till mig idag, närmare sagt min bästa vän Linn. Hon bor 6 timmar härifrån så det är sällan vi träffas nu för tiden. Detta beror på att inför gymnasiet fick min mamma, som egentligen inte bryr sig ett skit om mig,ett jobberbjudande på stadens sjukhus här, vilket resulterade att hon var tvungen att flytta hit, och mot sin vilja fick ta med mig. Därför har jag inga gamla vänner, ingen släkt, ingenting här. Höjdpunkterna i mitt liv är när jag äntligen träffar Linn igen.
***
"Jooooo, snäääälla. Snälla, snälla, snälla, kan vi snälla gåå?"
"Du beter dig som en 10 åring, de vet du va?" Svarar jag henne skrattandes.
"Snälla, för min skull.. Jag är bara här under helgen oc-"
"OKEJ, bara sluta tjata" Avbryter jag henne, trött på hennes tjat.
"YAAAS, tagga feeest" Sjunger Linn hoppandes i min säng.
"Vi måste fixa utklädnader" Utbrister hon plötsligt och tvärtstannar i sitt hoppande.
"Vi kommer aldrig hinna fixa det på fyra timmar" Ännu ett klent försök för att övertala henne om att vi inte ska gå. Men jag känner Linn, när hon väl vill något så kan inget stoppa henne, och hon verkar vilja gå på denna halloweenfesten mer än något annat just nu.
"Som tur så är jag alltid förberedd" Svarar hon med ett flin på sina läppar.
Hon hoppar ner från min, nu väldigt stökiga, säng och går till sin stora resväska.
