Mina ögonlock flyger upp när mitt alarm ännu en gång fyller rummet. Jag suckar och titttar mig runt. Jag glömde dra ner rullgardinen igår, men helt ärligt gör det ingen större skillnad, för himlen utanför är täckt av mörka moln. Perfekt sätt att starta denna underbara dagen på. Flashbacks från igårkväll kommer mot mig som en åskblixt och mitt hjärta blir genast tusen kilo tyngre. Det är över med Alex, allt är över. Jag trodde att jag skulle känna mig lättad, över att slippa låtsas vara någon jag inte är. Men helt ärligt låtsades jag aldrig vara någon annan, förutom på festen. Jag var mig själv hela tiden, det var bara han som trodde att jag var någon annan. Men det var dags, det var tvunget. Ju längre jag väntade, ju ondare skulle det göra. Med en suck låter jag mina bara fötter möta det kalla golvet. Jag lyssnar noga, men hör inga ljud ute i lägenheten. Det är i alla fall en lättnad. Jag drar på mig närmaste jeans och hoodie, utan att ens resa mig ur sängen. Jag tar min mobil och, mot min vilja, reser mig upp. Vad jag möter i spegeln är någon jag knappt känner igen. Håret står åt alla håll, kinderna matchar mina ögons röda färg och ser precis ut som att jag har legat och gråtit under hela natten. Vilket kanske inte är så långt ifrån sanningen.
När jag kliver ut möts jag av kvav luft och en mörk himmel. Det passar ganska bra med mitt humör helt ärligt. Jag går med snabba steg genom kvarteret och vägen till skolan. Jag vet inte riktigt om jag kommer klara av att se Alex. Mitt hjärta är redan krossat. Det är som att strö salt i mina egna sår. Men jag vet längst inne att jag gjorde rätt sak. Jag vet att det var bäst för honom. På alla möjliga sätt. Men trots det, känns hela min kropp hundra gånger tyngre, samtidigt som det känns som jag saknar en stor bit av mig själv. När jag väl ser skolan framför mig, känns det som att mitt hjärta i bröstet krymper. Jag vet att jag kommer vara tvungen att se honom. Men när jag kliver in på skolgården, ser jag inte honom utanför det röda skjulet. Jag ser inte heller honom när jag kliver in i korridorerna. Jag suckar tyst för mig själv av lättnat och tar upp luvan på min hoodie över huvudet, med blicken i marken. Men trots att jag vet att jag inte borde, åker min blick upp med jämna mellanrum, just för att se om han är i närheten. Vilket han aldrig är.
Dagen har gått snabbt och jag är påväg till min sista lektion för dagen. Jag har inte sätt Alex en enda gång, så jag antar att han är hemma. Men när jag sätter min fot i klassrummet får min syn mig att tappa andan. För där sitter han, med en svart hoodie som matchar min. Med huvan likaså uppe. Det ser ut som att han inte har sovit en sekund inatt. För Simon och Christoffer pratar vilt med Alex mellan sig, men allt Alex gör är att stirra ner i mobilen med trötta ögon.
Skriver han med någon? Med vem isåfall? Han kanske redan skriver med andra tjejer. Eller har han kanske gjorde det under hela tiden. Men en del av mig säger ändå att det inte stämmer. Jag smyger i alla fall ner och sätter mig på min plats längst bak i klassrummet utan någon som helst uppmärksamhet, som vanligt, och läraren startar lektionen. Det dröjer inte länge innan jag inser att jag inte kommer ha någon som helst koncentration denna lektionen. Inte när han är i min närvaro. De andra lektionerna innan har ändå gått helt okej, för då har jag inte varit medveten om att jag delar samma luft som honom. Men nu dras min blick ovilligt åt hans håll hela tiden. Jag känner mig som en tickande bomb. För allt jag vill är att gå fram till honom, skrika att det är jag, slänga mig i hans armar. Men jag vet att det inte är möjligt. Särskilt inte nu. Jag sa till honom att allt var över. Jag kan inte göra så mot honom då. Men ändå... ändå är det denna kraft som får mig att dras till honom.
Plötsligt blir jag medveten om verkligheten och min omgivning. För alla runtomkring mig börjar packa ihop. Förvirrat kollar jag på klockan och ser att 80 minuter har gått och att jag har förlorat mig själv i mina tankar. Snabbt packar jag ihop mina grejer och skyndar imig ut ur klassrummet. Jag måste skärpa mig. Jag måste komma över honom. Jag.. Jag... Mina tankar blir snurriga. Jag försöker skaka vett i huvudet, men det går inte. Jag tittar upp och ser att min omgivning också börjar snurra.
