Alex perspektiv
Fan, fan, FAN. "Abonnenten går inte att nå". Ännu en gång.
Ashley? Hur såg jag inte det? Hur kunde jag inte förstå? Hur kunde jag vara så jävla blind?
"Kom igen, menar du på riktigt att det under hela denna tiden var Ashley som var den mystiska tjejen?". Jag lägger ner min mobil och kollar med mordiska ögon mot Stoffe. Snabbt går han i försvarsställning.
"Sorry, jag är bara överraskad"
Jag lägger mitt ansikte i mina händer. Jag med. Eller kanske inte så mycket som jag vill övertala mig själv. Det är som att jag egentligen visste om det under hela denna tiden. Som att mitt undermedvetna visste. Det var bara så uppenbart.
Jag känner den stora klumpen i min mage. Hela denna grejen har fått mig i obalans. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hon har blockat mitt nummer, det visste jag redan. Men ändå försöker jag nå henne. Jag vet inte varför jag fortsätter vara så envis. Men jag måste prata med henne. Det är som om jag känner att något inte står rätt till. Sättet hon lämnade på, våra samtal från innan. Vart är hon? Är hon hemma? Hos sin mamma? Jag hoppas inte det. Är hon okej? För jag tror inte det. Det är något som inte är helt rätt, jag känner det i varenda cell i min kropp.
Plötsligt plingar min mobil till. Jag drar förvirrat ihop ögonen. Röstmeddelande?
Jag klickar snabbt in på min mobil och tar mobilen mot mitt öra. Det är som om min kropp rör sig av sig själv, som att den vet att detta är viktigare än liv och död, som att den vet att det är hon. Och min teori stämmer mycket väl. För när jag hör hennes röst knyter sig mitt bröst och jag reser mig snabbt upp. Jag går några steg ifrån killarna och allt jag fokuserar på är hennes brustna röst. Hela jag fryser. Något är inte som det ska.
"Hej.. Det är jag. Jag fick aldrig chans att riktigt förklara för dig, och jag tycker att du förtjänar det... "
Hennes röst låter tom, men ändå med så mycket känslor. Jag hör regnet piska i bakgrunden.
"Det jag gjorde var själviskt. Jag vet att du inte förväntade dig någon som mig, och jag förstår om du är besviken. Jag vet hur patetiskt detta kommer låta, men du var den enda jag hade. Linn, min kompis från festen, hon dog samma kväll påväg hem, precis när hon hade gett dig mitt nummer. Det var en trafikolycka. Vi blev påkörda. Jag.. jag hamnade i koma i 4 månader. Det var därför du inte hörde av mig på så länge. Men när jag vaknade, och fick reda på Linns bortgång, rasade mitt liv. Hon var den enda jag hade. För som du vet, hatar min mamma mig, hon vill inte ha med mig att göra. Så Linn var den enda jag hade, och när hon försvann trodde jag inte att jag kunde överleva utan henne. Men så kom du.. Jag vet att inget var på riktigt. Den tjejen du trodde du skrev med var inte äkta. Jag var inte henne. Jag var utklädd. Under den utklädnaden gömde sig denna osynliga tjejen. Jag är inte blond, eller självsäker för den delen. Jag är fattig och ensam. Men att känna mig sedd, känna mig betydelsefull, av dig.. Det var en känsla jag aldrig trodde jag skulle få känna. Jag berättade inte för dig av egoistiska skäl. Jag ville inte det skulle ta slut. Du blev en del av mitt liv. Du blev anledningen till att jag faktiskt klarade av att vakna varje morgon.."
Det blir tyst, allt man hör är regnet i bakgrunden och mitt hjärta som rusar. Hon skrattar lätt.
"Jag måste låta hur patetisk som helst. Men det är sanningen. Jag är så ledsen över allt, verkligen. Jag vet att du trodde att du kände mig, att du gillade mig. Men nu förstår du nog när jag säger att du egentligen inte gör det. Jag är ingen tjej som är ämnad att vara med någon. Om vi hade levt i en annan värld, så lovar jag att det hade varit du och jag enda in i slutet. En värld där vi var menade för varandra. Men det är inte denna världen vi lever i idag" Jag drar förvirrat ihop ögonbrynen. Vad kommer detta leda till? Hon tar ett djupt andetag.
"Nu, när du äntligen vet vem jag är, finns det inget kvar för mig här. Men jag vill att du ska veta att du verkligen har förgyllt mitt liv. Men det räckte inte i slutändan, inte när jag är jag. Men Alex.. Vad du än gör, förbli alltid du. För du är det mest fantastiska personen jag har mött. Du kommer alltid vara min prince charming från halloween, oavsett vad. Du fick mig att le, enda in i slutet. Men jag orkar inte mer. Jag gick tillslut sönder. Så jag måste säga hejdå Alexander... Du ska veta att du var mitt syre ända in i slutet"
Ett pip ersätter hennes röst. Men jag vågar inte röra mig. Jag förstår nu, jag förstår faktiskt allt nu. Varför det tog så lång tid att svara, känsligheten om hennes vän, sakerna hon skrev. Jag förstår. Men jag förstår även att detta inte bara var ett meddelande. Det var hennes sista meddelande. Någonsin.
Om jag inte gör något åt det.
Jag kopplar tillbaka till verkligheten. Plötsligt hör jag killarna bakom mig. Jag känner en hand på min axel. Jag tittar och ser Simon. Han kollar oroligt på mig.
"Är du okej?" Jag bara tittar på honom. Sedan skakar jag mitt huvud.
"Jag måste dra"
Och med de orden vänder jag mig om. Mina steg går från lätt gående, till snabba springandes steg.
Jag kommer princess
Bara snälla låt det inte vara försent
