"Du måste iallafall lova att du försöker, och ser om det fungerar. Jag såg det som fanns mellan er två och jag kan säga att det inte är varje dag det händer. En gång i livet om jag får säga det."
"Me-"
"NEJ, du måste lova mig Ashley" Avbryter hon mig och spänner blicken på mig. Hon är verkligen dödsallvarlig.
"Jag lovar"
Ögonlocken slås upp samtidigt som jag sätter mig upp i panik. Tyget på min kropp klibbar sig fast mot min svettiga hud. Andfått kollar jag mig runt och ser att jag inte är på gatan med Linn, utan i mitt vanliga rum. Jag plockar upp min spruckna Iphone. 04.53. Jag har haft samma mardröm sedan jag kom hem från sjukhuset, vilket är 2 veckor sedan om vi ska vara exakt. Jag lovade henne att skriva med Alex. Ett löfte som jag ännu inte har uppfyllt. Jag har inte ens gått in på meddelanden, jag har inte haft energin till det. Allt jag har gjort om dagarna är att ligga i sängen och försöka läka mig. Det kom fram till att jag hade brutit 3 revben, ena skenbenet, min högra fot, min vänstra arm, fått en hjärnskakning vid olyckan. Men det värsta är min rygg. Min ryggrad var precis på gränsen att brytas, vilket hade gjort mig förlamad, kanske till och med död. Men jag hade tur, sa dom iallafall. Istället hamnade jag i koma i 4 månader. Men det mesta läkte medan jag låg i koman. Jag fick stanna kvar på sjukhuset i några veckor för att återhämta mig och bygga upp de muskler jag förlorade. Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag låg i koma, missade hela julen, nyår, allt. Jag har missat skolan. Det är som att mitt liv frös under koman men allt annat runt omkring flöt på. Omvärlden fortsatte utan mig. Men jag hade lika väl kunnat vara död. Det har gått all denna tid utan Linn, och jag känner mig tom på insidan. Hon är verkligen borta. För alltid. Jag har insett det nu. Mina ögon tåras upp ännu en gång, precis som dom alltid gör när jag tänker på henne. Jag fick aldrig säga hejdå, jag missade hennes begravning och fick aldrig säga ett par sista ord. Jag har bara det där ynka löftet. Men det kanske är bäst så. Jag hade antagligen aldrig klarat av begravningen, inte utan att bryta ihop helt och hållet. Att se hennes kropp sänkas ner i marken, begravas för alltid. Hela jag ryser bara utav tanken. Det enda jag har kvar av henne är minnen, och en stor plats i mitt hjärta som nu består tomt. Hon var den enda jag hade. Jag är ensam nu, helt ensam. Och jag tror inte jag kommer överleva.. Mina ögon söker sig till min mobil som ligger bredvid mig i min lilla säng.
Ska jag? Jag lovade Linn. Jag lovade henne att försöka.
Min hand greppar tag om mobilen och jag klickar in på meddelanden för första gången och letar upp hans nummer, vilket inte är så svårt med tanke på att jag aldrig får sms. Jag klickar in på ett okänt nummer och jag vet redan att det är han. Koppen fylls av en ovanlig värme, en värme som det känns var år sedan jag kände. Värmen påminner mig om hans kropp mot min, hans läppar mot mina.
0733 6598**
1 Nov, 11:17
Hey beautiful
16.37
Hallå?
Är detta ens rätt nummer?
Det måste det vara.
Det är Alex btw
2 Nov, 15:21
