Ljus. En bil som gasar. Linns ljusa skrik som gräver sig in varenda nerv i min kropp. Utan att hinna tänka en tanke till slås mina ögonlock upp och ett bländade ljus slår till mig som en käftsmäll. Bilen. Skräckslaget kollar jag mig runt med andan i halsen. Men efter några sekunder börjar siluetter ta över mitt synfält. Snabbt ser jag att det inte var en billykta, utan en väldigt stark lampa. Mitt synfält klarnar sakta men säkert upp och jag inser att jag är i ett främmande rum. Det ör väldigt simpelt med vita väggar och väldigt få möbler.
Pip, pip, pip, pip.
Okej vad är det som piper? Kan någon vänlig själv snälla stänga av det innan jag blir galen? Just då öppnas dörren på andra sidan rummet och in kommer en gammal dam med vita kläder. Hon tittar upp från sina pappren som ligger i sina händer och hennes blick hamnar på mig. Hennes ögon bakom de tantiga glasögonen spärras upp och hon kollar chockat på mig.
"Åh, du är vaken" Jag kollar förvirrat på henne och tänker just öppna munnen för att fråga vad i hela världen som händer när hon vänder på klacken och går ut igen. Ursäkta? Jo men tack, lämna mig bara här ensam, förvirrad och döende.
"Hon är vaken, hon är äntligen vaken" Hör jag damen mumla till någon utanför dörren. Hon låter.. en aning exalterad?
"Jag hämtar Mats" Mumlar en manlig röst tillbaka och jag hör steg som sakta tonar bort.
Mats? Vem är det? Vad har hänt? Var är jag? Det är så många frågor som snurrar i huvudet.
Dörren öppnas igen och damen kommer in igen.
Jag öppnar min munnen för att fråga vart jag är när jag märker att inget kommer ut. Paniken växer snabbt inuti mig och jag försöker få fram något ord, men det enda man hör är rostiga läten som inte ens låter som ord. Min hals är orimligt torr och mina stämband är stela.
"Lugn vännen, ta det lugn" Säger sjuksköterskan lugnande och kommer fram till sängen i försök att lugna ner mig. Vilket inte verkar fungerar. Min andning blir snabb och jag försöker att inte tappa mitt förstånd.
"Ashley, Ashley det hjälper inte att få panik. Du måste lugna ner dig. Ta djupa andetag" Fortsätter hon. Jag försöker andas djupt och så småningom lugnar mitt rusande hjärta ner sig och min andhämtning blir normal.
"Du ligger på sjukhuset" Börjar hon och kollar oroligt på mig, som om hon är rädd att jag ska få en till panikattack. "Du hamnade i en bilolycka, och du har legat i koma i 4 månader." Hon kollar vaksamt på mig.
Koma? I fyra månader? Nej, omöjligt. Det är fortfarande höst, halloween var ju precis. Halloween... Halloweenfesten... Linn.. LINN.
Min ögon spärras upp och jag börjar genast försöka resa mig upp. Jag måste hitta Linn, jag måste se om hon är okej. Men mina muskler sviker mig och jag blir kvarliggande i sängen. Mina muskler känns overkligt stela och svaga.
"Lugn Ashley, vänta" Säger sjuksköterskan och går bort till andra änden av rummet. Hon plockar fram ett block och en penna ur en byrå och ger mig de. Jag förstår vad hon menar och börjar skriva ner den viktigaste frågan av alla.
Var är Linn?
Genast ändras hennes ansiktsuttryck och hon kollar osäkert, men medlidande, på mig.
"Jag vet inte om jag bör berätta detta men, hon.. klarade sig inte.." Säger hon försiktigt. Först förstår jag inte vad hon menar. Klarade sig inte? Menar hon...? Olyckan.. Nej så kan det inte va... Sköterskan verkar uppfatta min förvirring.
"Din vän Linn fick många allvarliga skador och avled här på sjukhuset efter någon vecka."
Tiden stannar. Världen runt omkring mig fryser. Linn? Död? Aldrig. Det går inte. Linn väntar bara ett telefonsamtal iväg.
"Jag är så ledsen Ashley, men allt kommer bli bra" Försöker hon lugna mig. Nej! Det kommer inte bli bra, det är omöjligt. Allt det här är bara en dröm. Min kropp börjar skaka men inga tårar kommer. Min andning blir okontrollerbar. Just då kliver en man i en vit rock in i rummet och kollar mellan mig och sköterskan. "Vad händer?"
"Jag berättade om hennes kompis" Mumlar sköterskan försiktigt tillbaka. Mannens ögonbryn dras ihop. "Jag sa åt er att inte berätta"
"Men jag kunde inte ljuga för henne, hon frågade"
"Okejdå, ge henne lugnande" Mumlar han och lämnar rummet lika snabbt som han kom. Sköterskan går fram till en ställningen bredvid sängen och kopplar några slangar. Men helt ärligt kunde jag inte bry mig mindre. Jag försöker intala mig själv att allt bara är en dröm, att jag just nu ligger i min egna säng där hemma, i vår stinkande lilla lägenhet, med Linn vid min sida, fnittrandes över något dumt.
Mina tankar blir snabbt oklara och jag känner tröttheten ta över. Jag sluter mina ögon. Detta kan inte vara sant. Detta händer inte. Med en sista tanke så flyger mitt medvetande iväg.
Linn, jag behöver dig
_______________________________
Hej. Det kommer inte bli mycket sådanahär meddelanden i denna boken. Men jag ville bara säga att denna boken kommer bestå av både långa och korta kapitel. Så ni inte undrar varför detta var så kort kapitel. Utan det kommer vara väldigt varierande.
Well, det var bara de jag ville säga.
Hejsvejs lingonpaj ^_^
