Jag stirrar in på hyllan av alla mina skolböcker. Min blick dras snabbt till den enda bilden som jag har i mitt skåp. En bild på mig och Linn som hennes föräldrar tog när vi var på deras sommarstuga för två somras sedan. Jag ler svagt. Vi håller armarna runt varandra och bådas ansikten är upplysta av leende. Jag minns det så väl. Precis när hennes pappa skulle ta bilden ramlade hennes mamma bakom kameran och vi kunde inte hålla oss från skratt. Det är en sån vacker bild. Jag stänger sakta skåpet med kemiboken i handen och börjar gå mot kemisalen. Som vanlig är läraren tidig och klassrummet är öppet. Jag går och sätter mig på bänken längst bak som vanligt. Inom några minuter fylls klassrummet sakta med säkert med människor och precis när lektionen ska börja är alla i klassen här. Vår lärare påbörjar lektionen och jag sätter min bekvämt och förbereder mig för ännu en dryg lektion.
10 minuter in i lektionen vaknar jag ur min dvala av ett ord som jag hatar mest i hela världen. Ni vet hur vissa skulle säga krig, svält eller kanske prov. Jo mitt är grupparbete. Någon kan likaväl ta en stekpanna här och nu och slå ner mig med den. Det hade varit mindre smärtsamt. Att behöva paras ihop med någon i klassen som ändå inte kommer vilja vara med mig och därför låta mig göra hela arbetet. Plus stel tystnad på det. Nej tack.
"Som vanligt delar jag in er. Så Elin och Emma, Casper och Saga, Christoffer och Ashley, Malin och.." Läraren fortsätter ropa massa namn men allt jag kan höra är Christoffer på andra sidan klassrummet sucka. Wow tack, jag vill inte jobba med dig heller kan jag säga din måsskit.
Christoffer, eller närmaste sagt "Stoffe", är den där "coola" killen i klassen. Han som gungar på stolen trots alla lärares hotelser, som pratar på lektionerna, som tror att han helt enkelt är något. Och om det inte vore nog, en av Alex polare. Någon kan likaväl döda mig här o nu. Utan att lyfta min rumpa från stolen inväntar jag att han ska komma till mig. Jag är både för lat och har ingen lust till att gå till honom där han sitter med sina extremt "coola" vänner. Han vänder sig om och vi får ögonkontakt. Han höjer ena ögonbrynet och nickar mot platsen bredvid honom. Jag skakar enbart lätt med huvudet och börjar kladda i mitt anteckningsblock. Jag hör hur några av hans vänner skrattar till och hur Christoffer suckar ännu en gång. Men sekunden efter hörs det skrapade ljud mellan stol och golv. Det tar inte lång tid innan Christoffer dyker upp vid min sida med blicken på mig. Jag lyfter sakta min blick och tittar på honom.
"Hej" Hälsar han. Jag nickar lätt som hälsning. Men istället för att sätta sig fortsätter han bara stå där. Jag kollar menande mellan honom och stolen bredvid mig. Har han tänkt att stå där hela dagen eller? Han verkar förstå min hint och sätter sig på stolen bredvid mig. Jag återgår till min lilla blomma som pryds på mitt block tillsammans med alla andra småskisser jag har gjort under tråkiga kemilektioner. En stel tystnad uppstår, men jag har inget emot det. Dock vänder och vrider Christoffer sig besvärat på stolen bredvid mig.
"Såååå, ska vi börja?" Jag kollar upp och nickar lätt innan jag tar fram en tom sida i mitt block. Däremot kollar han bara mot mig som att han inte har någon aning om vad vi ska göra. Vilket jag är ganska säker på att han inte har.
"Kan du kanske berätta vad vi ska göra?"
Vad var det jag sa?!
För första gången öppnar jag munnen för att svara på hans korkade fråga.
"Lyssnade du inte alls när läraren berättade vad vi skulle göra?" Inte för jag gjorde det heller, men faktumet att all info står på tavlan är det ganska enkelt att framstå smart. Han himlar med ögonen. "Inte direkt"
"Kolla tavlan så får du svar på frågan" Han vänder sin blick framåt och undersöker det som är skrivet. Det vi ska göra är egentligen bara en lätt laboration och sedan skriva en labbrapport. Easy.
